I mörkret

Jag vet inte vem jag är längre. Ena sekunden är jag ett glatt självständigt träningsfreak som tar hand om sin pojkvän, sitt hem och sin familj. Medan den andra är jag en deprimerad liten tjej som gett upp hoppet på allt och behöver någon som tar hand om henne. Just nu är jag träningsfreaket som dock är väldigt sjuk och inte kan göra allt som normalt står på schemat vilket gör mig mer och mer till den deprimerade tjejen. Oavsett vem jag är vill jag ändra på mig. Jag vill vara hälsosam, ta hand om mina nära lika mycket som att jag vill bli omhändetagen då och då. Så jag vill vara någon som är en mix av mina två personligheter. Jag vet vad jag vill men det är svårt att balansera och verkligen stå i mitten. 
 
Fast egentligen borde jag vara träningsfreaket. Hon är hälsosam och lycklig. Hon tar hand om andra så att de blir lyckliga. Hon är en glädjespridare och en stark kvinna. Det jobbiga är att hon inte kan vara framme länge. Då jag ser mig i spegeln nu, långt efter att jag börjat äta nyttigt, träna och vara posetiv, kan jag inte förstå varför jag tvingat mig själv igenom tunga träningspass. När jag håller måttbandet runt min midja kan jag verklingen inte förstå varför jag sluta är skräpmat och godis. Ett halvår har gått och ingen förändring har skett. Jag är det hälsosamma träningsfreaket nu. Med skyhög feber, täppt näsa och en eländig hosta. Jag ligger i sängen och för varje dag jag inte kan träna blir jag mer och mer den deprimerade tjejen som aldrig kommer att gå upp ur denna säng. Hon som inte ser något med detta liv. Hon som vet att hon aldrig kommer att klara högskolan efter uppehållet. Hon som vet att hon aldrig kommer få ett jobb. Hon som fattar att hon alltid kommer att förbli fet. Hon kommer fram varje gång jag blir sjuk eller skadar mig. Och sedan jag hittat träningsfreaket i mig är det oftare än innan. 
 
För några år sedan kanske jag blev sjuk en gång om året. Men sedan i somras har jag varit sjuk typ varannan månad. Eller så har jag fått en skada i rygg eller knä. Min kropp borde bli starkare med hälsosammare mat och mer träning. Tyvärr är mitt immunförsvar sämre och mina muskler och leder strejkar mer än nånsin. Snart börjar jag fundera över fettsugning igen. Egentligen är jag emot opperationen som förskönar även då en viktminskning skulle få mina knän att må bättre då de får mindre stryk om de inte har lika mycket att bära. En fettsugning kan alltså räknar som en skönhetsopperation och en opperation för hälsans skull. Då jag skulle slippa att opperera knänan i framtiden istället. Men jag är ugn så jag borde inte överväga det nu. Jag börjar bara bli väldigt less på att jag inte ser några resultat, i spegeln, på vågen eller måttbandet. Jag är less på att inte kunna unna mig en go bit eller slippa laga mat någon dag. Då jag vet att om jag gör det kommer det inte bli ett undantag utan en vana och då kommer jag se skillnad. Dock inte den skillnaden jag vill utan helt tvärtom.
 
Jag är rädd för att bli fetare, Jag är rädd för att bli deprimerad. Jag är rädd för att bli lat. Jag hatar att vara sjuk och ensam med mina tankar. Mina tankar om livet nu och i framtiden. Jag borde väl gå till en psykolog men har verkligen inte pengar eller tid. Försöker skaffa ett jobb men det är inte det lättaste. Min största rädsla just nu är att bli utan min pojkvän pågrund av mina andra rädslor. Rädslor att bli utan pengar. Rädslor att bli fetare. Rädslor att min familj inte mår bra. Rädslor att inte kunna hjälpa. Rädlsa för att inte kunna vara den jag vill vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0