När känslor kommer i vägen

Jag vet inte varför jag känner så här. Jag kan faktiskt inte styra mina känslor. Känslor kommer automatiskt, man kan döjla eller förneka dem men inte styra dem. Tyvärr kan jag inte döja dem länge till. Speciellt inte nu. Nu kan jag heller inte förneka mina känslor. Jag är arg. Jag vet inte på vad eller vem. Jag är bara riktigt jävla arg, förbannad till och med. Vet inte varför. Det är bara min känsla just idag. Den där svarta lavan jag nämnt tidigare. Det är den som bubblar och sprutar inom mig. Jag vill slåss och skrika. Jag vill gråta och skälla. Men på vad? På vem eller vilka? Mig själv? Kan det vra så att jag är arg på mig själv? 
 
Jag brukar vara arg på mig själv men då finns det en anledning. Hur mycket jag än analyserar hur denna känsla är kopplat till mina fel idag hittar jag inget. Så varför känner jag så här? Visst idag har jag inte varit perfekt. Jag har sovit större delan av dagen och än så länge varken diskat eller pluggat som jag borde göra idag. Men hur jag än vrider och vänder på det är inte denna ilska riktad mot mig själv. Jag kan heller inte rikta den mot mig för att få lite eld i baken och ta mig an mina uppgifter. Var kommer denna känsla ifrån och mot vad ska den egentligen riktas?
 
Jag får försöka lägga bort min iska ett tag så jag kan konsentrera mig på mina vardagssysslor. Behöver verkligen plugga och definitivt  äta något idag. Disken kan stå till imorgon om det blir så. Men det andra bör jag göra innan min pojkvän kommer hem från jobbet. Bara att ta tag i det oavsett vad jag känner helt enkelt.
 
Denna pärm ska vara läst och memorerad till tentan på torsdag.
 

Emo?

Jag har haft Panda da pandas låt Spegelen på repeat i två veckor nu. Tycker att den ger lite dubbla budskap, så försöker tolka den. Jag överanalyserar allt så klart att jag ska göra det med en låt. Att inte må bra och ha ett självskadebeteende är sällan bra som det sjungs om och att det är bättre att lyssna på visa ord om psykisk ohälsa. Men om det nu är något som gör en starkare varför ska man välja bort det? "Ta mitt ord istället för ditt blod" hur smart som helst men "Nu när jag tänker tillbaka på allt har jag ett leende på läpparna för det gjorde mig stark" tillåter en att skada sig själv men bara man inte försvinner. Det är min tolkning.
 
Jag har själv lidit av självskadebeteende i flera år. Ja, sedan barndomen på olika sätt. Det har följt mig in i vuxenlivet och jag har fortfarnade tankarna i huvudet. Men jag vet att jag kommer fortsätta leva jag vet att det inte slut för mig än. Då är det väl okej att ibland använda destruktiva metoder för att må bra? Eller? Det är verkligen inte så att jag rekomenderar det men jag ber heller inte andra att sluta. Jag vet hur det känns, jag vet att man kan må piss, rent ut sagt. Jag vet att det känns som att det inte finns någon utväg. Jag är fortfarande ung men jag har levt ett händelserikt liv och kan ses som vis när det gäller livets med-och motgångar. 
 
Ingen ska behöva må så, ingen ska behöva känna så, ingen ska behöva vara där. Tyvärr är det så att flera gör det men det är inte den egna fel. Det är samhällets fel, den här förgiftade världen vi lever i. Jag förstår det nu, just idag sitter jag här och vet så jävla mycket. Men humöret är aldrig på topp. Även om jag skrivit hur bra jag mår och hur lycklig jag är. Känner jag alltid ett mörker inom mig. Jag vet vad jag gör. Just nu. Jag vet hur jag mår på utsidan just nu. Men jag vet att mina spöken alltid kommer finnas. Jag vet att allt mörker finns kvar. Jag står naken i svarta lågor som slickar mig medan svart lava bubblar i mig. 
 
Men snälla, försök inte fixa mig, försök inte ändra mig, försök inte få mig må bättre. Jag försöker när jag är redo. Det jag vill ha nu är kärlek, det jag vill ha nu roligt, det jag vill ha nu är detta. Ja vill leva tro mig. Jag tänker ha ett destruktivt sätt att må bra. Jag tänker inte försvinna. Jag tänker stå här och jag är starkare än vad ni tror.
 
Bjuder på en riktigt gammal selfi i svartvitt, det trodde jag aldrig.
 
 

RSS 2.0