Hmm

All vår fina snö har nu töat bort under varmare och regnigare dagar. Lite ledsamt faktiskt men...
 
Wow, wow, wow! Ja det är vad man kan säga om denna vecka. Jag träffade mannen jag skrev om och fick njuta i två dagar. Eller nästan behövde pausa för jag hade tid hos psykologen men annars var det inte mycket tid jag inte njöt under. Heta sexuella lekar och trevligt sällskap med film och spel. Jag njöt verkligen av att få tillfredställa och bli tillfredställd rent sexuellt. Det var riktigt länge sedan och var nästan så att jag glömt bort hur man hade sex. Skönt var det och jag hoppas verkligen att han kände samma sak. Vi har inte sagt upp kontakten än så förhoppningsvis händer det väl igen. 
 
Ja det jag behövde var lite sängkammar lek. Har trott att jag behöver hitta kärleken men egentligen behöver jag bara få orgasmer tills jag blir knäsvag rent fysiskt. Så nu är det slut letat. Dyker han eller hon upp får det vara då. Har hört att det är då kärleken dyker upp när man minst anar det, jag får väl se helt enkelt.
 
Hela min kropp är öm och trött efter veckans lek. Helt utmattad. Då min livstil kräver att man är lite tränad var det jobbigt som osmidig, otränad, höggravid men så värt det. Syns nog väldigt bra att jag fått ligga av mig, lite märken på kroppen och jag lär nog se lycklig ut även fast jag är trött. Inte samma frustration eller lika lättretlig längre. Sex utan att det behöver vara en penetration är nog det bästa som finns när man är så nere jag var innan. Alla hormoer som bara rusar genom kroppen och får en lycklig.
 
Alla wow är inte positiva dock. Någon har skrivit till mig lite då och då sedan i somras, påstår saker om mig som inte stämmer, hotat att sprida rykten, beskriver mitt hem och mig felfritt. Det är obehagligt och jag har gjort en polisanmälan som tyvärr lades ner tidigare. Senaste veckan har denna person som har ett påhittat alias skrivit mycket till mig även då jag ignorerar denne så slutar personen i fråga inte skriva så igår svarade jag. Det skrevs äckliga, elaka och riktigt skrämmande saker. Tillslut när jag frågat et flertal gånger vem det är och varför peronen håller på som den gör skrev jag hej då. Jag skulle precis blockera denna hemska människa när jag får ett meddelande där han/hon skriver att jag ska få besök utav personen igår kväll. 
 
Som tur är måste man ha nyckel för att komma in i porten på kvällen så jag fick inget besök men låg vakn hela natten och var livrädd. Har heller inte vågat gå ut idag och vet inte hur det ska gå imorgon när jag ska till barnmorskan. Det är riktigt läbbigt och väldigt jobbigt när detta inte tas på allvar av polisen. Både jag och mitt barn kan ju vara i fara. Men får helt enkelt gå i räddsla tills det lugnat sig eller något annat sägs.
 
Skrev halva det här inlägget igår innan jag blev för rädd så andra wow faktorer skulle skrivas men hoppar det faktiskt inte så intressant faktiskt. Även om inte detta heller är det. Men vill bara skriva av mig ibland.
 
 

Sex och kärlek?

Det där med dejting för att hitta kärlek eller bara få en sexuellt tillfredställelse, varför ska det vara förbjudet när man är gravid?
 
Jag har försökt mig på nätdejting för att hitta någon att dela vardagen med men det går hela tiden åt skogen. Antingen börjar det när jag berättar att jag är gravid eller så finns det inga problem med det och så fort man kommer varandra nära och börjar lära känna varandra drar sig den andre ur. Som om jag är världens hemskaste och inte värd energi när de får veta mina intressen och sysselsättningar. Jag vill inte ha någon som ska ta en papparoll till mitt barn utan jag vill ha någon som tycker om mig på alla sätt. Men det verkar omöjligt så jag har istället börjat söka efter någon som kan hjälpa mig på den sexuella fronten. Då jag innan jag dejtade pappan till barnet hade ett ganska aktivt sexliv och nu inte haft sex sedan början av sommaren känner jag mig inte riktigt som mig själv. Så letar rätt frebilt efter en kk jag kan ha tills mitt barn föds och förhoppningsvis efter när det går att vara aktuell på det sättet igen.Men andra verkar tycka att det är äckligt och fel att en hyfsat höggravid kvinna vill ha sex. Jag kan förstå att in livsstil kan få andra att se på det som farligt men inget sex har skadat ett ofött barn. Läkare och barnmorskor rekomenderar sex till de gravida i ett förhållande så varför kan inte en singelbrud få ligga lite?
 
Jag ska nu i veckan träffa en man so förhoppningsvis kan få mig att njuta och blir vi båda lika tillfredställda kan man ses flera gånger vilket jag hoppas på. Men är så sjukt nervös. Ingen utom jag har lekt med min blomma sen i somras, jag har nästan glömt hur det känns och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller ens göra när vi ses. Det blir ju aldrig som man kokar ihop det i huvudet men jag har fantiserat om alla möjliga senarion så något kanske blir likt verkligheten. Jag brukar inte bry mig om storleken på en mans kön men har många gånger kommit på mig själv att fråga om den är för stor eller för liten. Vet inte ens vad för stor eller för liten kan vara. Men det är tydliga tecken på att det var allt för länge sedan jag var sexuellt aktiv och att jag verkligen behöver detta.
 
För en vecka sedan började jag bli orolig öven en dejt jag skulle haft nu till helgen. Men som vanligt sket sig det. Och nu sitter jag och är nervös för lite sex! Vad har hänt? Alltid varit nervös när det är känslor inblandat så kan förstå min nervositet för den inställda dejten. Har dock aldrig känns en oroskänsla över något jag vet bara kommer vara rent fysiskt sex. Nu tänker jag storlek och om jag inte är bra i sängen och sånt som aldrig tidigare kommit upp i mina tankar. Förhoppningsvis går det över när jag får min grotta plundrad och jag blir mig sjäv igen. Då kanske all annan skit känns lättare med? Men världen måste förstå att detta bara är sunt och inte alls konstigt eller äckligt, även om jag är gravid.
 
 

Idag blev det mammablogg (gravidblogg)

Ja det har kommit en del snö som alla ska skrika om på sociala medier och vanligtvis skulle jag vara posetiv til det. Men på grund av snön fick jag spendera hela min eftermiddag och kväll på sjukhuset. Snön och vinden gjorde det näst intill omöjligt att ta sig fram här ute, i stan lade sig snön inte lika väl. Här har vi nu så pass mycket snö att även pulkabacken som ligger skyddat av träd har tillräckligt med snö för barnen att roa sig. Som sagt näst intill omöjligt att ta sig fram och det märkte jag igår är jag är på väg från bussen med matkassar och väska. Såg inte mycket framför mig då det blåste snö i ögonen och såg heller inte det som låg på marken. Över gropar och stenar snubblade jag fram ett tag tills det var något under snön som satte krokben för mig. Jag föll handlöst framlänges och magen hamna i backen. 
 
Jag ville bara ligga kvar där i snön och kylan, skrika och gråta men vad skulle det hjälpt? Reste mig och kände smärtan i magen, tog upp all mat som ramlar ut och gick vidare hemmåt. Packade upp och låtsades som att inget hade hänt. Det är vad jag brukar göra vid olyckor. Men det gick inte riktigt, jag hade för ont. Rådgivde med vårdguiden och min mor så det ledde till vila men då smärtan inte gick över blev jag riktigt orolig. Hemska tankar började dyka upp i huvudet och till slut tog sig känslorna loss. Ringde förlossning då det är dom man ska höra av sig till om något är fel efter vecka 22. Fick komma in direkt. Men på grund av snön så var det nästan omöjligt. Bussarna var indragna och inga taxichaufförer ville köra upp i den hala backen till mig. Så en smärtsam promenad till närmaste busshållsplats som inte hade indragna bussar var mitt enda alternativ.
 
En halvtimme tog det att komma till en buss och min oro var ännu värre då smärtan steg av all rörelse. Tillslut var jag inne på förlossningen och då fick jag vänta ett bra tag innan jag fick hjälp. Ändå var det en lugn eftermiddag där. Det gjordes massa tester i olika apparater och sköterskor och läkaren klämde på magen emellanåt. Ingen sa något till mig. Helt ensam på förlossningen med ovanliga smärtor i och runt livmodern, inga fosterrörelser och inte en jävel informerar mig om något. Då kom paniken. Vad är fel? Jag kommer inte att överleva om jag gjort så något har blivit fel! Efter alla tester säger dom äntligen att allt ser normalt ut, att smärtan troligtvis bara sitter i musklerna. Jag andades ut för någon sekund. Sen berättade dom att dom ville ha kvar mig ett tag till för att kolla mera. Där kom paniken igen.
 
Jag fick sitta och vänta i timmar, då läkaren hade en operation. Att sitta helt ensam i ett rum och bara vänta är inget jag kan göra. Förutom min rädlsa över att något var fel så kom trötthet, hunger och irretation. Varför sa dom inget till mig? Vad kommer att hända sen? Varför vill inte smärtan gå ner? Tre timmar efter kom äntligen läkaren. Hon kollade magen och lyssnade lite, sen blev jag hemskickad.
 
Hemskickad?! Hade ju fortfarande ont och var fortfarande orolig för min bebis. Men okej, dom vet bäst tänkte jag. Väl hemma spinnade tankarna iväg och jag låg vaken till tidigt på morgonen. När ja tillslut kände min lilla älskling röra sig ordentligt, sträckte sig och sparkade. Då kunde jag somna för då visste jag att allt var bra. Han lever och förhoppningsvis har han inte tagit skada av min klumpighet.
 
Var skönt att få sova någon timme innan jag blir väckt strax efter sju av att grannarna börjar borra i väggarna. Nu har smärtan lagt sig men är kvar till viss del. Han har rört sig rätt mycket vilket gör att jag inte kan vila. Men jag är hellre vaken och vet att han lever än sover oroligt och är omedveten. Min plan var att kolla på barnvagn idag men det blir nog så att jag och magen stannar hemma och vilar. Eller stannar hemma och undviker några fler risker till att någon av oss kommer till skada. Lite lätt städning och kanske något fika bak är bättre aktiviter än att gå ut i snön idag.
 
 

RSS 2.0