Djur? Wtf?

Oj vad mycket negativitet jag utstrålat här, men även bland sociala medier och andra nätverk. Blir oftast så när jag inte mår bra, haft smärtor och kramper som är helt orelevanta för omgivningen egentligen men som kan förklara mitt beteende lite. Ungefär som ett djur kan bli väldigt ilsket när det känner sig hotat av någon svaghet, då får ingn komma nära och djuret bara ryter ifrån. Så har det varit med mig. Men en tripp till akuttandläkaren fixade det mesta faktiskt. Inte lika lättretlig och sårbar nu. Inte på samma sätt i alla fall, jag har ju fortfarande mina hjärnspöken som försvagar mig men dom är mer som när ett skadat djur gömmer sig och är beredda på att dö. Jag isolerar mig ganska mycket och bryr mig inte om världen. Vet dock att jag inte kommer dö men kommer krypa fram under täcket när allt är bra igen.
 
Får inte isolera mig för länge bara har en del att fixa. Idag är det den sista oktober vilket betyder att det är exakt tre månader kvar tills lillprinsen är beräknad så måste komma fram ur mitt fort, kavla upp ärmarna och sätta igång med förberedelserna. Vagn, säng, skötbord och allt annat stort. Sen är det kläder, handdukar, lakan och massa sånt. Olika krämer och oljor måste finnas och i början av nästa år blir det att köpa hem blöjor och allt det sista. Vagnen har upp till 12 veckors leveranstid enligt försäljaren jag pratade med sist så det är ett måste nästan nu egentligen. Möblera om och snickra ihop en säng kan bli svårt så måste ha tid på mig för det med. Men vad roligt att läsa om detta, nja själv skulle jag inte läsa om det och så jag förstår.
 
Så att mitt i alla bebisbekymmer och problem med tänderna har jag fått väldigt bra kontakt med en kille i Stockholm. Det är svårt för mig att veta vad han vill och ännnu svårare att veta vad jag vill. Men vi skriver och pratar varje dag. En del av mig har redan en crush på honom då han verkar bry sig och ger mig massa komplimanger, stöttar mig och säger att han vill hjälpa mig. En annan del säger att allt det är ren rama bullshit och att något är fel på denna kille, att han kommer utnyttja mig eller att hela hans liv är en lögn osv. Den delen tror inte att jag någonsin kommer hitta en partner igen och speciellt inte via nätet som detta varit. Vi har inte ens träffats än så jag ska inte säga något egentligen men min romantiska sida vill tro att detta kan bli något. Han är uppvuxen här i trakterna och vill flytta tillbaka så om det händer kan man starta något för att se vad som händer. Men väldigt ofta när jag börjat prata med män och kvinnor via en dejtingsajt eller spel eller ja, gudarna vet vad, så är det bara det. Prat, en massa prat. Så får se vad detta är.
 
 
Den här lilla skitungen hade sin vagn och inga kärleksproblem. 
Ganska sjukt att jag ska få en liten när jag själv känner mig liten.

Tror att svaret är blandat, eller?

Ja så blir detta en mammablogg eller kommer min bebis komma i skyundan? Jag kan tycka att det är roligt att se hur andra gravida och nyblivna föräldrar har det men känns lite som att allt är kring dom hela tiden. Som att ingen annan varit med om det förr. Tänkte mycket på det igår kväll och under natten då jag var sömnlös på grund av halsbränna vars lösning var mjölk med det gav mig ett värre illamående vilket jag lättare med avslagen cola och så kom halsbrännan tillbaka. Det gick bara runt. Så tänkte, är det något jag ska klaga på som om ingen annan varit med om samma sak under sin graviditet? Nej utan visst tar jag gärna emot tips om hur jag kan bli av med det då det är varje dag men annars vill jag egentligen bara säga att de mammor som inte klagat har varit riktigt starka och jag ser upp till er. För vem vill höra om illamående, bristningar, ryggvärk och hemorrojder? vilket är de vanligaste klagomålen och jobbiga biverkningar (eller vad man ska kalla det) vid en graviditet. Det är inget någon vill läsa om. Heller vill ingen läsa om mina klagomål över andras klagomål. Eller dt som kommer härnäst.
 
Ser man inte klagomål ser man lyckliga morsor och redigerade bilder på magar. Det är en ailien som kommer bli en liten bajsmaskin. Ni kommer bli trötta och må skit ett tag. Visst är det världens lycka men man behöver inte måla upp det så jävla perfekt. Den perfekta magen, den perfekta bebisen och den perfekta familjen? Urg säger jag, livet är inte perfekt. Jag önskar nästan att jag får en massa bristningar, då ska jag fota det som den perfekta magen, jag önkar att jag skulle ha gått upp mer i vikt och blivit inte bara gravidtjock utan fettjock med för att gå emot alla perfekta träningsmorsor med deras små putmagar som höggravida. Det är nu man ska kunna släppa allt. Man ska inte klaga på det alla går igenom och man ska inte skylta om det perfekta. Det enda man behöver göra som gravid eller nybliven mamma är att leva, leva för barnet. Passa på att strunta i vad alla andra tycker eller vad du själv tycker. Lägg upp fötterna på bordet och bara va.
 
Det värsta av allt är att jag själv inte kan vara sån. Då jag har tre månader på mig att må bra. Tre månader på mig att bli av med mina su-tankar och mitt självskadebeteende. Visst inte gjort illa mig själv sedan jag pissade posetivt på graviditetstestet men känslan och tankarna finns kvar. Och är det något jag inte kan göra är det att ge min son en instabil mor. Så jag kan inte bara vara. Inte förrän det är fixat i alla fall. När jag är såkallad frisk det är först då jag kan luta mig tillbaka som jag tipsar andra om. Jag lever inte riktigt som jag lär, men önskar att jag kunde det.
 
Idag hade jag ett besök hos min psykolog som varje vecka. Det gick bra, vi pratade inte om så tunga grejer utan om mina mål i livet om allt var "perfekt". Visst det var svårt då jag inte riktigt sett någon framtid innan jag blev gravid me det var inte så tugnt. I slutet berättade han om den form av terapi jag ska börja med om jag vill och att om jag skulle påbörja den vad som skulle hända och att den pågår i ett år. Det var jobbigare än att prata tankar och känslor. Ett helt år? jag har bara tre månader på mig. Jag har inte så mycket som ett år innan jag måste vara frisk. Det stressade upp mig en del men jag vet att det är en lång process, vill bara spola fram lite. För min älskade bebis skull. För honom måste jag bli frisk nu. Men jag ska påbörja denna terapi för jag är så trött på att må som jag gör och är villig att testa allt. Ja allt jag inte redan testat vill säga. Redan fått massa olika terapier, fått medicinering och läkarhjälp. Men då det inte hjälpt är det bara att ta fram nästa sätt och hålla tummarna.
I ett försök att bara luta mig tillbaka spenderar jag väldigt mycket till i myskläder vilket är grymt skönt.
 

Boom!

Nu är hösten här och vanligtvis skulle jag vara glad över det. Men jag har lite problem med att hitta glädjen jag hade förr. Visst jag är lyckligare nu men inte glad. Jag har äntligen fått något jag verkligen vill leva för och känner i kroppen att jag är lycklig innerst inne. Men min kropp vill inte känna det, mitt sinne är fortfarande fläckat av negativitet. Psykologen säger att det är en lång process men jag vill inte känna så här längre och enligt mig har jag bara ca tre månader på mig sen måste jag vara glad och lycklig innefrån och ut.
 
I slutet av januari kommer mitt liv ha större mening än någonsin, eller ja det har redan det. Jag har förändrats väldigt mycket. Sättet jag tänker, sättet jag agerar och framför allt utseendes mässigt. Jag har ofta tänkt att jag ska skriva ut hur jag mår och vad jag tänker nu,men det finns hur många bloggar som helst om det. Så varför egentligen. Istället har jag isolerat mig från omvärlden för på något sätt skäms jag över detta. Det bästa som någonsin hänt mig skäms jag över. Det är sjukt men så är det. Mest för att alla andra ska lägga sig i, komma med sina åsikter och dömma mig. Jag är trött på det. Jag har isoletat mig fram till nu. Ger detta ett försök sen om det kommer att handla om just denna situation i livet eller om det kommer handla om allt annat det vet jag inte än, får se hur mycket jag skriver i fortsättningen.
 
Det här är mitt liv och jag vet vad jag gör. Visst allt hände kanske vid fel tidpunkt i livet men det räddade mig från något jag länge varit rädd för. Jag var så djupt nere i lerar av su-tankar, självskadebeteende och depression att jag var på väg att drunkna. Att drunkna i det och falla in till döden var något som skrämde mig, för jag vet att jag behövs även om jag känner mig totalt värdelös ibland och ofta bara som ett objekt folk kan utnyttja vet jag att jag inte fick försvinna för att jag har världens underbaraste småsyskon och oavsett om dom vet det eller ej så behöver dom mig kanske inte nu men i framtiden. Så därför fanns rädslan, inte för mig själv utan för andras skull.
 
Nu är det för någon annans skull med men denne ängel är min och han dök upp vid rätt tillfälle och rädda mig. Jag är skylldig honom livet. Utan att känna att det är ett måste kommer jag alltid finnas för honom och det är min lycka. Min lycka att få finnas för min lilla ängel. Trots att han gör så jag mår illa, har halsbränna, är trött med ryggvärk och en blåsa som kan tillhöra en gerbil så är jag lycklig.
 
 
Här är min lilla ängel och jag vet att det kommer bli tufft att inte vara i ett förhållande med min lilla killes far men det är något som bestämdes innan jag visste vilket under som växer inom mig. Vi tänker inte försöka framtvinga känslor och ett förhållande, vilket många har olika åsikter om och jag har hört det mesta. Det spelar ingen roll jag kommer göra, jag gör allt för denna underbara ängel jag har och det är vad som betyder något.
 
 
 

RSS 2.0