Lycklig?

Innan jag fick reda på att jag var gravid mådde jag så dåligt att jag hade planerat att ta farväl av detta jordeliv men det var ingen som visste. Jag hade ett bra jobb, fritid som bestod av träning, fika, shopping och fest så som var och varannan singel kvinna typ. Folk trodde att jag var okej. Men det är inte okej att dämpa ångest med mängder av alkohol varje dag. Att duscha I antingen skållhett eller iskallt vatten för att känna annat än smärtan i mig. Att självskada på väldigt många sätt för att tillåta tårarna rinna. Nej det är inte att vara okej.
 
Men är det att vara okej att varje kväll stå i duschen och storböla. Är det att vara okej när man inte kan skratta åt några skämt. Att tvinga sig upp ur sängen varje dag, att klistra på ett leende och göra sina måsten. Det är inte att vara okej heller. Varför är det så? Jag har världens goaste lilla son och en helt underbar sambo som jag älskar. Varför är jag inte ens lite okej då? 
 
Varför får jag ångest när jag gör mina måsten men även om jag inte gör dom? Terapi tar lång tid och har fortfarande inte efter över ett år gett mig svar på det. Känns som att jag alltid kommer att ha en känsla av ångest och att vara olycklig oavsett om jag får mina önskningar uppfyllda. Jag gör ändå allt möjligt för att må bra och på alla sätt dämpa min ångest och djupa depression. Terapi, bra vardagsrutiner, hälsosam kost som är rolig att laga och äta. Hittar på roliga saker med min familj, ta vara på de bra stunderna och försöker njuta av livet. Ja allt möjligt men ändå mår jag piss. Ändå river och slåss något mörkt inom mig. 
 
Det här inlägget har tagit hela dagen att skriva, jag menar verkligen hela dagen. Öppnade upp bloggen imorse innan bebis vaknade. Skrev några rader på bussen, sen på bussen hem, lite när bebisen sov på eftermiddagen, när sambon bytte en blöja och nu i sängen när ögonen knappt är öppna. Jadda jadda nu är det ute i alla fall. Jag mår piss! Men känns som att jag inte borde det utifrån all fakta om mitt liv. Tyvärr så är det känslorna som styr. 

Egentid?

Sömnlösa nätter, inget socialt liv och spränngande huvudvärk hela dagarna det är sanningen om livet som småbarnsförälder. Blir farbannad på alla som målar upp en bild på den perfekta familjen. Man luktar bebisspya man har leksaker, kläder och disk överallt och får håret avslitet av sitt barn och av sig själv när man blir galen.
 
Min prins är överallt hela tiden då han börjat kräla sig fram, han dunkar leksaker i golvet och skriker högt när det inte blir som han vill. Missförstå mig inte jag älskar min son och han är mitt allt men när han sover och jag får egentid... det är bland det bästa på hela dagen. Hemskt att erkänna det men så är det. Jag mår så dåligt fysiskt och psykiskt att när jag inte behöver "slåss" med en 6 månaders som är väldigt envis är det skönt. För då har jag bara mina inre demoner att fightas mot.
 
Jag borde kanske inte ha dom där demonerna och vara olycklig för jag har en underbar son och en fanastisk pojkvän men när stormen lägger sig här hemma bryter jag ihop. Det är det som är skönt att jag får stunder att bryta ihop på för då ser inte omvärlden hur jag mår. Då ser dom bara en liten familj med vanliga vardagsproblem som vad vi ska äta till middag eller vems tur det är att ta bajsblöjan. Inte att valet av middag är svårt för mig då jag vill laga allt men inte vill äta något sen heller inte har tid att laga då jag bryter ihop när bebisen inte behöver passas.
 
Mina små gråtstunder resulterar ibland till massa ångest då jag inte gör något vettigt som till exempelt lagar mat, diskar eller städar. Jag har slutat ta hand om mig själv också, slutat med promenader och lättare träning (resultat-ångest) för att jag orkar inte. Jag är trött men jag behöver inte sova. Jag är trött för att jag varje dag får höra att jag inte duger. Jag är ingen bra mamma, ingen bra flickvän, ingen bra syster. ingen bra dotter, ingen bra vän osv. Får höra att jag är lat och fet. Att jag är känslig och dum.
 
Nej det är ingen fysisk person som säger så till mig, det är mina små demoner i huvudet. Dom som ibland säger till sina kusiner att klösa mig i bröstkorgen, halsen och hjärtat. Dom som sliter, sparkar och bits i magen med. Snart ett år i terapi och inte en enda av dom har blivit snällare. Vilket gör att dom blir elakare och säger att jag är misslyckad och värdelös.
 
Jag vet att det inte är en dans på rosor att vara småbarnsförälder så snälla alla bloggare och instagramare, sluta måla upp den bilden. Jag visste från början att det skulle vara tufft men när andra visar hur lätt deras liv är blir det bara ännu tuffare. Visa verligheten istället! Visa det stökiga vardagsrummet med leksaker, smutstvätt och disk. Visa det rufsiga o tvättade håret och mörka ringar under ögonen. 

RSS 2.0