December ångest

Jag vill börja göra saker igen. Kreativa saker. Vill sticka, rita, skriva, baka, fota och sy. Men det ska finnas tid och ro till det. När jag får en lucka att göra något på vill jag göra så mycket att jag inte kan bestämma mig och gör jag något av det jag vill känner jag skuld och ångest över att inte göra något vettigt. Men kan börja ta fram papper och penna för att sen diska och då sätter jag mig vid datorn och påbörjar ett blogg inlägg men plockar undan i vardagsrummet. Ja jag gör allt samtidigt vilket leder till huvudvärk och yrsel som sedan leder till trötthet och illamående.

Detta är när det är jag och bebis hemma. När karln kommer hem är det ännu mer jag vill göra för jag vill ha tid med honom. Men oftast är det matlagning, disk middag och nattning av bebis som sker sen vill vi båda göra något för oss själva så är det helt plötsligt läggdags och båda slocknar snabbt. 

Därför gjorde jag en kalender fram till jul för mig och sambon med 24 lappar där jag skrivit ner romantiska och erotiska aktiviteter för mig och honom. Så vi finner tid till varandra i all stress vardagen kan tillföra. Börjar fundera på om jag skulle gjort en egen till mig där jag har alla mina hobbys så kan jag försöka fokusera på en i taget. Nu har det gått 5 dagar redan men ha som en grej att när lillen sover på dagtid så tar jag en kopp kaffe och drar en lapp med en aktivitet. Sätter mig ner andas dricker en klunk av det varma goda och ägnar mig åt mitt.

Dreamhack med socialångest

Den där känslan när armen är tyngre än en säck sten och den är lika stel som solen är varm. När armen inte vill lyda och man får panik och vill spy. När man även måste lyfta den för att skaka någon annans hand när man samtidigt måste le och prata. Se någon i  ögonen, lyssna och vara kvar på plats utan att bryta ihop. Den känslan har jag varit med om ett ex antal gånger idag. Det värsta är att ingen vet, ingen ser, ingen hör, att det är så för mig. Samtidigt som jag har tusen tankar på vad som kan vara fel på mig och vad dom andra tycker. Om och om igen skakade jag sambons vänner på Dreamhack idag. Utan att dö, fast känslan av att göra det var så stark. Nu ligger jag ändå i soffan och hat tagit mig igenom en hel eftermiddag bland flera tusen personer och ha hälsat på ett tjugotal. Så det kanske inte var så farligt? Eller? Ingen där skulle ha gissat på att jag är så kallad sjuk. Ingen märkte och karln min fick vara med både familjen och vänner på ett event som han gillar. Vilket jag är glad för men nu kommer smällen.
 
Då jag höll ut. Då jag inte fick någon panikångest under tiden. Då jag låtsades vara normal. Ligger jag istället I soffan nu i frossa, med smärta som kan liknas med väldigt svår träningsvärk, med en stor klump i halsen och mage. Med ett rivande bröst och tårar i ögonen. Att det ska vara så varje gång jag kämpar mig igenom sociala sammanhang. Varje gång jag trycker ner mina impulser och ignorerar den höga pulsen. Varje gång jag går utanför dörren blir det så här hemma. Idag var det värt det. Idag hade vi ett litet familjeäventyr och om man ser bortom alla tankar och känslor var det rätt trevligt att gå runt och se alla spela. Eftersom spel är ett intresse jag och sambon har. 
 
Nu skulle jag dock behöva ligga under täcket en vecka för att hämta mig. Men så funkar det inte när man har barn och heller inte när man måste pallra sig iväg till terapi imorgon. Men hoppas på lite tröst och stöd av pojkvännen när han nattat klart bebisen min. 
 
 

RSS 2.0