Mitt älskade barn!

Idag är det den 31 januari vilket betyder att det är det beräknade födelsedatumet för dig. Men jag förstår att du vill ligga kvar tryggt och varmt i mammas mage. Det är väldigt mysigt för oss båda, jag älskar att känna dina rörelser i magen fast jag vet att du har det trångt. För du min lilla älsklig börjar bli stor nu. Vi har blivit väldigt tunga och det känns i mammas rygg och knän. Så det skulle vara trevligt om du vill komma ut i vinterkylan snart. Mammas kropp orkar inte med alla gravidbesvär längre och mammas sinne blir tokigt av längtan efter dig i mina armar. Jag vill se dig djupt i ögonen, höra din lilla bebisröst och känna din värme mot min hud. Du betyder så otroligt mycket redan och då blir väntan på dina andetag så plågsamt. Mitt hjärta slår för dig och jag har hört ditt underbara hjärta slå med. Jag vet att jag inte är ensam om att längta efter dig heller. Utanför mammas mage har du en jättestor familj som frågar efter dig. Din mormor och äldsta moster tjatar på att du ska komma ut från mig nu. Även mammas kusin börjar bli otålig. Jag älskar och längtar efter dig så bestäm dig snart för att lämna värmen och träffa oss alla. Så slipper du trängas med dig själv och mamma slipper ha så ont i kroppen. Hoppas du är redo snart min lilla bebis.
 
 

Falskt alarm

Så ingen vattenavång utan var nog lite efter orgasm. Men ett tag var jag riktigt orolig. Men barnmorskorna på förlossningen var inte lika oroliga utan bad mig ha en binda några timmar för att se om den blev blöt. Då skulle jag komma in. Den blev bara fuktig så då ansågs det inte vara nödvändigt att komma in. Har under dagen haft en väldigt livlig liten bebis och i såfall hade det läckt ut mycket mer vatten under rörelserna. 
 
Sov riktigt dåligt under natten. De timmar jag fick ihop fylldes med mardrömmar om bebis och min familj. De sömnlösa timmarna plågades jag med tankar om eventuell vattenavgång men även av smärtan i mage och rygg. Jag har värkar lite då och då men inte alls så regelbundna och täta som dom ska vara innan förlossningen startar. Det är dock inte den smärtan som håller mig vaken utan en ihållande smärta i nedre delen av magen samt i ryggen. Kan nästan jämföras med mensvärk eller det är vid samma område men detta gör tusen gånger mer ont. Och jag brukar ha så kraftig mensvärk att jag mår illa av smärtan. Detta är då något värre och jag mår så dåligt av det. Utöver att kroppen känner denna smärta så mår jag psykiskt dåligt av den. Jag känner mig svag och kan tänka väldigt illa om mig då. Jag självkritisierar mig och lägger skuld på mig. Att det är mitt fel att jag mår som jag gör, att jag är svagare än alla andra för att jag känner det jag känner. Att jag är mindre värd osv. Allt det jag går i terapi för egentligen. Vilket jag knappt vågar erkänna. 
 
Idag kom lite av det upp under gruppterapin och då skämdes jag väldigt mycket över att ha känt så och tänkt så om mig själv vilket gjorde det hela värre. Jag hade heller inte gjort hemuppgiften och vågade knappt erkänna det då det fick mig må skit rent ut sagt. Ville inte vara där idag. Var trött efter den sömnlösa natten och skämdes så mycket då jag hade så ont förra gången jag var där och visade min smärta trots att jag försökte dölja den. Sen visade det sig att det inte ens var så kallad farlig smärta eller smärta på det sätt att det var förlossningsdags. Vilket gjorde att jag knappt vågade gå dit idag. Sen behöva skämmas för att jag inte gjort hemuppgiften med. Rena helvetet och jag ville förvinna därifrån. 
 
Skam är ett helvete att känna för det väcker så mycket tankar som gör att andra känslor blommar upp med. Sen nya tankar och så spinner det vidare. Skam känner jag rätt ofta. Eller jag lägger det på mig. För jag skäms över mina känslor och mitt beteende. Hatar det jag känner och vill inte tänka mina tankar. Förstår inte och vill inte förstå mina handlingar utifrån mina känslor. Tycker att jag är dum, dum i dubbel bemärkelse. Dum som i korkad och dum som i elak. Det är ofta så i alla fall. Jag är dum och då skäms jag för det. Hjälper inte att sitta här och skriva om det precis men ibland vill det inte stanna i hjärnan.
 
Innan jag sprang iväg till terapin hade jag en hel förmiddag att göra nytta. Jag vaknade tidigt och kom faktiskt ur sängen nästan direkt och då blev det frukost. Jag tog fram kläder och smink med innan jag hamnade i sängen igen. Trött på mig själv att jag ska vara så lat. När jag äntligen gjort mig i ordning var det nästan tid för att åka iväg men hann värma upp lite mat först. Gårdagens pasta med den grönsaksröran jag hade dränktes nästan i ketchup då jag inte lyckats med smakerna. Under tiden maten slevades i, då jag insåg att jag faktiskt var hungrig, passade jag på att klicka runt lite och kolla gosedjur och barnvagnshängen till min lilla älskling. Hann till och med ta en kopp te efter maten vilket var rätt rogivande och var nog det som gjorde att jag faktiskt klarade av att ta mig till terapin. Det är småsakerna som gör det.
 
 
 
Efter terapin var jag snabbt och handlade. Blev mycket godsaker, typ bara godsaker och inte mycket att ha till nytta alls men kände ett starkt sug som snabbt gick över när jag väl betalat allt. Jag måste bli bättre på att inte impulshandla skräp. Förr var jag duktigt och handlade endast det jag behövde men nu skyller jag på min graviditet och handlar bakelser, godis och chips. Blev rätt mycket frukt idag med då det var extra pris och jag vet att jag kan sitta och äta en hel klase vindruvor när det väl finns hemma. Men ändå skulle jag varit bättre. Borde ha handlat mer mat att laga så jag äter ordentligt. Det är inte bara viktigt för mig utan även för bebis i magen med. Även fast vi är nära nu. Längtar och är livrädd på samma gång. Ikväll ska jag försöka sova. En lång varm dusch kanske hjälper då jag brukar bli lite sömnig av ångorna. Eller lite örtte. Något måste ju hjälpa?

Hur i helvete ska jag veta?(intimt innehåll)

Jag låg som var och varannan dag och var lite småkåt strax efter min sena frukost och tänkte att det kan inte skada och pilla lite. Det blev snabbt väldigt vått som vanligt och jag kunde ligga och njuta länge och vänta på min orgasm. Jag tillät inte mig själv att komma då jag ville ha en stor orgasm och det börja sippra ut kåtsaft i sängen och bilda en liten pöl, som väldigt ofta. När jag tillslut kände att jag inte kunde hålla inne en orgasm längre så kom jag, då fick jag som nästan varje gång en sprutorgasm eller fontänorgasm, alla kallar det olika. Känner att jag är färdig och tar bort vibratorn från klitoris. Då väller det ut massa vätska igen! Det kändes absolut inte som en orgasm och heller inte som att jag kissade ner mig. Kan detta då varit vattnet som gick? Orgasmen var klar och jag kissade mycket när jag gick på toa direkt efter. Luktar heller inte urin och har inte druckit så mycket så då borde det luktat. Men hur vet man? Har inte haft sammandragningar utan mer en ihållande smärta i hela magen sen dess. Ringer jag förlossningen kommer dom antigen säga att allt är lugnt och då kommer det säkert visa sig att inte vara det. Eller så kommer dom vilja att jag åker in och då kommer allt vara lugnt och jag kommer bli dumförklarad som alltid. Funderar och funderar på vad det kan vara vattenavgång eller sprutorgasm? 
 
Är det så att jag bara är överkåt, inkontinent eller börjar det bli dags nu?
 
 

Färdiggräddat?

Nu gör jag precis så man inte ska göra i slutet av graviditeten. Jag läser hemska historier om förlossningar och späddbarnsdöd och sena missfall. Sånt som bara gör så att man får panik. Men annars går jag bara och väntar på att det hela ska sättas igång. Idag är det tre dagar kvar till beräknat förlossningsdatum sen kan det gå upp till två veckor till! Vänta och vänta och vänta ska man heller inte göra. Blir bara tråkigt och man blir tröttare. Även om en till två timmars sömn per natt gör en till en zombieliknade varelse blir man ännu tröttare av att vänta. Vad ska jag då göra? 
 
Är totalt pank så låst till gratisaktiviter, har för ont att gå längre sträckor så rätt låst till hemmet med. Igår bakade jag en stor sats bullar och frös in då jag kände att det kan vara bra till senare men är rätt sugen på att ta fram alla bullar och trycka i mig dom nu. Så gott och sen håller jag mig sysselsatt med. Men det vore inte så bra för lilla magen (stora magen nu). Jag har även försökt att rita lite som jag gjorde mycket förr men känner inte att jag har 100 % fokus så blir inte nöjd med bilderna. Film och serier är inget alternativ längre jag tappar fokus och blir väldigt seg. Det mest intressanta på en dag är när min kusin publicerat på hennes blogg. Hon skriver om psykiskt ohälsa och hur hon tacklar den. Läser inte för att det är just min kusin utan läser för att den är intressant. Jag önkar att jag hade modet att skriva om mig på det sättet. Varje inlägg är såklart inte om det utan även annat om hennes liv. Vilket ger mig en update då vi ses allt för sällan. Lite stalker varning kanske men bloggen finns länkad på sidan om någon skulle läsa detta och bli intresserad.
 
 
 
Så bullbak, ritning och läsning har sysselsatt mig tills nu. Idag då?
 
Jag har pennor och papper framför mig men blir fortfarande inte nöjd så ger nog upp ritandet. Låg en stund i sängen och smekte min mage och tänkte på hur det blir sen. När min älskling får ligga i mina armar. Några härliga sekunder var det innan jag blev rädd. Rädd inför förlossningen, rädd för den närmsta tiden innan när värkarna går igång och rädd för det som kommer sen. Tänk om jag blir en dålig mamma? Visst jag har barnvana men inte på heltid och inte helt ensam hela tiden. Jag ångrar inte en sekund att jag valde min bebis liv före något annat i somras men känner ett litet obehag då jag är så rädd att göra något fel. Det är säkert väldigt vanligt att tänka så och det är väldigt få personer som klantar till det. Men jag som knappt kan ta hand om mig själv hur ska jag ta hand om någon annan? Nej tankarna spinner och spinner inne i maskineriet och det är svårt att få bukt dom. Inte ens under mina få timmar sömn är dom borta. Drömmer mardrömmar om förlossningen och om efteråt. Vill bara slita ut hjärnan och trampa på den för att få slut på dessa vidriga tankar.
 
Jag måste alltså hitta något som sysselsätter mig om dagarna. Något som inte kräver större ansträngning och heller inte kostar pengar.  Rätt svår balans det där. Antingen måste det hittas typ nu eller så får bebis ta och vara klar och vilja komma ut nu.

En sån där dag...

Klockan ringde tidigt i morse då jag bestämt mig för att vara aktiv trots all smärta i kroppen. Frukost, dusch och sen påbörjade jag en promenad. När jag kommit en bit inser jag att jag glömt något hemma. Mitt mål med promenaden var barnmorskan för ett snabbt besök. Skulle bara lämna urinprov jag fått samla själv hemma på morgonen och sen bli stucken i fingret för någon droppe blod. Men provet låg hemma så jag fick vända och då skulle jag aldrig hinna i tid att gå tid. Alltså började jag redan ge upp med att vara aktiv. Letade igenom alla fickor och väskor efter mynt så att jag kunde betala bussresan till barnmorskan istället. Lyckades skrapa ihop tillräckligt. När jag kom in i väntrummet och skulle sätta mig slog jag i knät i stolen bredvid, sen när jag skulle ge provet till barnmorskan tappade jag det. Inte min bästa förmiddag så att säga.
 
Väl hemma igen får jag för mig att jag ska baka bullar. För det är ju superbra att ha i frysen när bebis är ute. Sen kanske värkarna skulle sättas igång bara för att jag gör något som kräver min tid. Har hört alla historier om att man är och handlar eller på bio eller ska iväg och träffa någon. Så bullar som har jästid och ugnstid kanske skulle sätta fart på lillen. Så jag började med att städa så att jag fick plats med degblandaren och allt på bänken. Då får jag ett samtal från socialtjänsten. Då jag varit arbetslös ett bra tag och inte får a-kassa har jag försörjningsstöd från kommunen. Men jag fick inget under december då jag fick sen skatteåterbäring vilket är förståerligt då. Samtalet idag handlade om att jag inte får något i januari eller februari heller. För enligt dom ska 15 000 räcka i tre månader. Vilket det hade gjort om jag inte behövt betala alla räkningar som är på ca 4500 plus mat 1000 kronor och busskort för 600 spänn. Ja då kan det absolut räcka. J*vla pundhuvuden dom är. Dessutom har jag även behövt köpa kläder, vagn, skötbord, säng osv till knodden som kommer vilken dag som helst. Det var även jul och mina småsyskon behövde julklappar. Ja dom behövde det. För dom förstår inte det med att man inte har råd men sånt. Sen vill man skämma bort dom lite när man inte träffas så ofta. En 100lapp var fick dom för, det är inte mycket ändå.
 
Men ja efter det samtalet skulle jag räkna på hur mycket jag nu behöver låna från min mamma. Så Samlade ihop mina räkningar och faktura på vagnen och allt vad jag har i utgifter. När jag bläddrar bland papprerna så skär jag mig såklart på ett. Svider som bara den och jag känner mig totalt misslyckad. Det är några tusen jag kommer behöva låna men om jag håller mig hemma nu fram till födseln och lever på det jag kan skrapa fram i skafferiet behöver jag inte låna för än bebben kommit, dock blir jag sen med räkningarna men förhoppningsvis inte så pass sen att det blir avgift. Beror på när liten vill titta ut. Stoppade undan alla ingredienser och degblandaren då jag kände att skulle jag baka bullar hade jag vä tappad degen på golvet eller brännt bullarna totalt idag. Så skjuter upp det till imorgon. Kanske man kan lura över någon på fredagsfika. Nä men nästan.
 
 
 
Fem dagar kvar till beräknat förlossningsdatum och jag vet inte om jag vill att älsklingen kommer ut riktigt än. Visst är jag trött på att vara tung, stor och osmidig men det är mysigt att vara gravid trots alla besvär jag har och har haft under den här tiden.

En vecka kvar?

Idag står det inget i min kalender om några måsten och det är rikitgt skönt. Kommer att småplocka lite i lägenheten dock så att det inte hinner bli stökigt, för städning är bland det värsta jag vet under graviditeten. Innan bullen började gräddas var det en av favoritsysslorna här hemma. Nu är det bara tugnt och jobbigt. Känner mig hyfsat pigg idag trots lite sömn så kan bli så att jag sätter upp lite tavlor med så att det blir ännu finare här hemma. Dessa tulpaner jag fick av mamma kan nog vara en energikick med. Hemtrevligt.
 
 
Mamma och jag fick alla tunga saker gjorda i helgen. Vi var på ikea, tvättade, gick med grovsoppor och tog ner gamla möbler och annat skit i källaren. Det är så skönt att ha det gjort. Innan hon kom ner var jag stressad för att inte hinna med allt sånt men nu känner jag mig mycket lugnare på den fronten. Dock är jag stressad över min ekonomi då det inte var billigt och jag har en barnvagn att betala när jag bestämmer mig för att hämta den. Barnvagnar är inte det billigaste precis. Men den oron försöker jag lägga undan till jag kommer dit.
 
Trots att vi mest bara fixade och gjorde tråkiga saker här hemma var det underbart att ha mamsen på besök. Jag kände mig lugn och trygg. Dels för att jag nu slipper stressen om att det var kaos här men också för att om något skulle ha hänt så hade jag någon jag litar på här. Om vattnet skulle gå, värkarna börja eller om det skulle bli något knas med bebben då vi var igång hela tiden och körde fullt ös utan vila. Så fanns mamma här. Det skulle vara så mycket skönare om hon skulle kunna vara här hela tiden nu fram tills liten vill titta ut. Men det föstår jag är omöjligt. Hon är egenföretagare inom barnomsorg så det är svårt att hitta vikarier och det tar även på deras ekonmi om hon skulle det. Därför ska jag ringa när vi vet att det är dags. Då kommer hon snabbt ner igen för att stötta mig under förlossningen och några dagar efter.
 
Min relation till mina föräldrar har varit lite upp och ner alla år men jag tycker att min graviditet har fört mig och mamma närmare. Jag uppdaterar henne hela tiden och känns något fel så frågar jag henne om rådgivning. Hon kan stötta mig lättare nu än när jag haft andra problem som hon kanske haft svårare att förstå eller relatera till. Eller ja, jag vet inte varför jag inte fått samma stöd då. Kan har varit svårare att uttrycka mig om att jag behövt någon med. 
 
Nu är lägenheten i alla fall i fint skick och jag börjar bli mer och mer redo för bebisens ankomst. Rent praktiskt. Men mentalt är det kaos. Jag kan ibland fantisera om förlossningen och tiden efter. Känna att nu orkar jag inte vara gravid längre utan jag vill ha min lilla älskling på utsidan. Helt plötsligt kan alla de tankarna försvinna och jag får panik, tänk om något blir fel, att jag ska vara en dålig mamma och sånt dyker upp istället. Sen kan jag även känna att jag detta är min identitet, att vara gravid. Blivit så van med den stora magen och den lilla krabaten där i. Väldigt mysigt att ligga i sängen och känna rörelserna i magen. Känna att jag bär på ett liv. Det är riktigt spännande. Även om jag har väldigt ont ofta så är det på något sätt underbart. 
 
Bara en vecka kvar till beräknad födsel och barnmorskan sa igår att hon inte tror att jag kommer gå över tiden så mycket. Vi bokade in nästa träff om två veckor och hon säger att jag får bebisen innan så max 6 dagar går jag över enligt henne. Ska i och försig in till henne lite snabbt på torsdag för att lämna lite prover så då kanske hon säger annat.
 
Så fint och frächt med blommor i hemmet. Jag får lära mig att alltid ha det tror jag
 
 

Bröd

Smärtan är ihållande och vill inte släppa alls. Men fortfarande inga förlossningsvärkar. Så jag tog mig i kragen och satte fart lite här hemma. Vek all tvätt som jag tvättade förra veckan och så bakade jag lite bröd. Ett bröd jag länge tänkt att jag skulle prova att göra själv. Fått äta det några gånger när jag bodde hemma och har för mig att det var gott. Lite grövre så inget för dom känsliga, men utmärkt att ha färdig skivat i frysen var min plan. Nu har inte några av mina planer gått som dom ska men ändå.
 
 
Någon timme efter det att jag visat världen på instagram att jag varit duktig och faktiskt gjort något under dagen i torsdags så bjöd min mamma in sig till mig. Mamma som bor i Stockholm satte sig då på ett tåg igår när arbetsdagen var slut för att komma ner sent på kvällen. Idag ska vi fixa klart allt inför bebisen. Det blir shopping, omöblering och städning. Om inte den lille vill komma ut redan nu. Då smärtan är lite högre idag och jag tror att slemproppen gick igår. Inte för att det är ett tecken på förlossnings start då det ändå kan ta upp till två veckor efter det att den lossnat men ändå. Vi får bara vänta och se.
 

Expert på CTG och andra kontroller

Nu vet jag att min smärta är någorlunda normal. Senaste veckan har jag varit inne på förlossningen tre gånger på grund av outhärlig smärta i nedre delen av magen. Där de flesta känner av sin mensvärk. Då har jag blivit orolig att något är fel, för mensvärk eller ägglossningsvärk ska jag inte ha som gravid. 
 
I fredags gjorde både läkare och barnmorskor många tester på mig, det var CTG, ultraljud, blodprov, urinprov, tempen, blodtryck och livmoderhalstappsundrsökning. Fick olika smärtlindrande sprutor och tabletter men inget hjälpte alls. På förlossningen kunde dom heller inte säga vad som var fel men dom ville ha koll på mig så blev inlagd under natten. På avdelningen fick jag ännu mer tabletter och sprutor och sov hyfsat bra. Brukar ha svårt att sova på sjukhus men var väl insomningstabletter och morfinet som höll mig i en lätt sömn. På morgonen utfördes fler tester och sen fick jag åka hem. Smärtan höll dock i sig och jag ringde för rådgivning under på lördag och söndag. Det jag skulle göra enligt dom barnmorskor jag fick tala med var att vila och ta någon paracetamol. Jag skrattade lite och sa att inte ens de starkare paracetamolen hjälpt sen smärtan började förra tisdagen. Det var då den blev så hög att jag kände att något var fel.
 
I måndags hade jag återigen DBT på sjukhuset och tänkte att jag passar på om rådgivning när jag ändå är där fall att dom ville att jag åkte in. Beskrev smärtan i telefonen och fick komma på en gång. Återigen på förlossningen i ett undersökningsrum och testerna var igång. Efter någon timme fick jag valet att bli inlagd eller åka hem. Det var ett svårt val då jag inte fick veta varför jag hade ont. Var det nödvändigt att stanna eller skulle jag hinna tillbaka om det var på gång eller något gick snett? Men då läkaren bedömt att jag själv fick välja åkte jag hem. Fick med mig smärtlindring och sovmedicin. I 9 timmar hade jag mardrömmar jag inte kunde vakna upp ordentligt ur. Men när jag klev ur min svettiga säng var kroppen rätt så pigg. Kände av lite smärta i magen men kunde ändå röra mig utan större problem. Vilket kändes undebart. Vid middagstid kom dock den höga hemska smärtan tillbaka och jag blev mindre produktiv. Hade plockat lite hemma, varit på ett möte i stan och fikat med en bekant, så hade fått ut lite av dagen innan smärtan tog över igen. Nu hade jag inga läkemedel från förlossningen och den rådgiving jag fick i telefonen var återigen paracetamol. Vände och vred på mig hela natten, det går inte sova med sån smärta oavsett hur trött man är. 
 
När väckarklockan ringde hade jag väl blundat i 20 minuter, var inte värt att ens försöka snooza och sova lite till för att sen stressa iväg till psykologen. Nej upp och hoppa direkt, ta den där jävla paracetamolen för att se om den hjälper denna gång och sen få i mig frukost. Hos psykologen började tårar bildas och det var inte för att vi pratade om jobbiga saker utan för att jag hade så ont. Jag kommer inte ens ihåg vad jag och psykologen gick igenom då jag inte kunde koncentrera mig på annat än smärtan. Så direkt efter min timme där så ringde jag förlossningen för rådgivning och fick komma in på ytterliggare kontroller. Det känns som att jag springer där hela tiden och det sa jag till dom med. Så ville verkligen veta varför jag har så ont och vad jag kan göra då vanlig receptfru paracetamol inte fungerar. CTGn tog lång tid igår och hjärtslagen var långsammare än vad dom varit innan så jag hann få panik innan jag fick veta vad som var på gång. Min underbara lilla älskling sov under CTGn så då var hjärtat lugnare sen har jag även börjat öpnnas. Vilket jag hade redan i fredags enligt läkaren, men inte fått veta det. Nu kände barnmorskan bebisens huvud och förklarade att värken jag har beror på att livmoderhalstappen börjar öppna sig och dra sig tillbaka. Är smärtan lika hög o några dagar och det fortfarande inte är öppet tillräckligt för förlossningsstart kan jag behöva bli inlagd. Men antingen ska värken släppa lite eller så ska jag få barn inom den närmsta veckan.
 
                                    
 
 
Det känns helt sjukt! Jag är inte beredd. Beräknat datum är den 31 januari och jag fick höra nu att det kan bli redan nästa vecka, eller ja redan idag om det öppnas fort. Men barnmorskan sa också att många förstföderskor öppnas långsamt fram till 3-4 centimeter så det var ingen stress nu. Därför går jag idag och väntar, det är vad jag kommer att göra, vänta och vänta antingen på att smärtan ska gå över eller på att den ska bli värre. Känner att jag nu måste skynda mig med min lilla checklista på vad som ska göras innan bebisen kommer. Allt utom blöjor är typ klart till älsklingen med reservation för ändringar och finlir men har det mest nödvändigaste förberett nu. BB-väskan är packad och vagnen finns att hämta när jag vill nu. Så det är bara lite städning och fix med hamstern som är kvar. Förhoppningsvis orkar jag lite idag efter en extra koll till barnmorskan nu. 
 
Märkte av att jag fått bristningar dom senaste dagarna och det brukar tyda på färdig bakad bulle.
 

Klagan

När jag bodde i Stockholm och det var snökaos som nu här i Jönköping gjorde bussar och tunnelbanan allt för att komma fram. Om det nu inte gick på grund av något var dom snabba med att meddela trafikanter om att tåg och bussar var inställda. Men är JLT lika duktiga? Skulle inte tro det. Ändå klagar alla på SL under vintern. Tågen var inställda då det varnades för storm men det stod inget om bussarna. Jag stod snällt och väntade på min buss, uppdaterade trafikinformationen ofta för att se om det var indragna hållplatser eller inställda turen men enligt app och hemsida skulle min buss bara vara lite sen. Efter tio minuters väntan börjar jag istället knalla till barnmorskan. Snön i vinden skymde min sikt och det blev väldigt kallt då jag inte kan stänga jackan ordentligt nu när magen är så stor. Med svårigheter tog jag mig till en annan busshållplats för att kunna åka till min nästsista kontroll hos barnmorskan innan födsel. Kall, blöt och med smärta i halva kroppen får jag höra min älskade unges hjärtljud. Starka och fina. Så även om mamma här inte mår bra så gör min lilla ängel det i alla fall. Det gav mig så pass mycket energi att jag kunde handla lite efter besöket. Sen var det bara att gå i snöstormen igen. Ville vid flera gånger bara sätta mig ner och stortjuta som ett litet barn men behövde hem lika mycket.
 
Ingen vila här inte. Fortfarande frysen och ledsen blev det matlagning då hungerna var smärtsam. Svårt att urskilja just hungern när jag även hade svåra sammandragningar som oftast när jag överanstränger mig. Men mat satt fint och nu känner jag hur tröttheten tar över i kroppen så jag kanske faktiskt får sova denna natt. Vore
väldigt bra då jag har en lång dag imorgon. Tvättstugan och så ska jag även ta mig ut i snön igen för ett besök på vårdcentralen. Hoppas att bussarna går, annars vet jag inte vad jag gör. Går i de och försvinner helt eller så. Nu ska jag se om jag hittar någon film att se innan jag kan lägga mig för att tycka synd om mig själv.
 
 
Inget fancy bara zuccini och lite annat till pasta, men kände mig duktig.

Att jag aldrig lär mig

Satt nyss och läste lite andra bloggar där ägaren/skribenten är gravid och seriöst?! Vilket inte är bra för mig på många sätt. Men antingen har dom inga besvär alls eller så är minsta lilla besvär jordens undergång. Vad är detta? Det ska självklart inte vara så jobbigt som det faktiskt nu blivit för mig, att ha smärtor som inte kan lindras och min barnmorska bara kan rekomendera vila och sängläge men lite ska man ha! Illamående i början, ryggont, svullna fötter, ja något? Och att man inte får på sig sina favorit jeans är inte hela världen som andra verkar tro. Man blir stor som gravid. Min mage har vuxit rejält och visst saknar jag och nästan sörjer över att inte ha min hyfsat normalstora kropp kvar och istället har den här vattenmelonen men inte gråter jag för det. Blir irreterad på alla med "perfekta" graviditeter och ännu mer irreterad på de som har det normalt att dom klagar för minsta grej. 
 
Idag var jag hos psykologen och vi pratade lite om gårdagens gruppterapi och att jag måste säga till om det blir för jobbigt. Då får jag hoppa av men att jag ska försöka pusha mig till att övervinna rädslan för gruppen genom att gå så mycket jag kan. Därefter blev det prat om hur sårbar jag är nu när hormonerna inte är i shack och min sömn inte riktigt fungerar. Det är riktigt jobbigt och sitta där och få dt slängt i ansiktet att jag är svag. När allt jag någonsin försökt vara är stark. Vet att min psykolog inte säger att jag är svag men det känns som det. Han babblar på om att det faktiskt är mänskligt med mina känslor. Känslor som jag inte vill ha, känslor som jag har behövt trycka bort under mitt liv och känslor som jag inte klarar av att hantera just nu. Men jag måste, för jag måste bli såkallad frisk i huvudet innan min bebis kommer. Vilket enligt beräkningarna bara är tre veckor kvar!
 
 
 
Nu har jag äntligen börjat förbereda lite mer, efter psykolog besöket tog jag en promenad till Ikea och köpte lite förvaring, handdukar och en skötbädd. Så börjar checka av listan med saker som ska göras innan min älskling födds. Efter jag varit där tog jag dom tunga kassarna och fortsatte mot köpcentret för att kolla om bodyn jag köpte igår kommit i en mindre storlek. Köpte inte minsta igår då den inte fanns men vill ha bodyn när jag åker hem från BB så den blir lite stor om det inte är minsta storleken. Köpte näst minsta ifall att den inte finns någonstans i minsta då jag verkligen vill ha den till min lille plutt. Kassörskan igår sa att den skulle komma in idag men det var tyvärr inte så. Därför får jag försöka med affären inne i stan senare i veckan. 
 
Låter som att jag skryter efter jag klagat på andra gravida och lite så är det nog. Trots att jag ska vara sängliggande klarar jag av allt detta så lite cravings eller en och annan bristnig är inte slutet utan fullt normalt.

Lång dag för trött gravid

Fick ett sms igår om att jag hade en tid på psykiatrin idag och hade ingen om om varför. Då jag inte ska till min psykolog förrän imorgon. Så ringde upp och det visade sig att jag ska få börja i gruppterapi utöver min enskilda. Kommer att gå en DBT behandling vilket betyder att man ska ha båda till hjälp att förändra sina negativa mönster inprincip. Så jag blir av med destruktiva beteenden och dumma tankar. Men att sitta i grupp är inget jag är bekväm med. Haft KBT i grupp tidigare och det försämrade mig snarare än förbättra mig. Gick ändå dit och gjorde ett försök, var väldigt mycket information mest men och lite tankar och då blev det svårt satt mest på stolen och skruva mig lite medan jag såg ner på golvet. Två timmar, kände att jag absolut inte ville vara där och det gjorde ont i hela kroppen av att sitta på stolen så länge. Vet inte om jag vill tillbaka nästa vecka eller när nästa nu är. Jag får nog ta upp det med min psykolog imorgon. Strunta i vad hans planering är och säga vad jag tycker om gruppterapi istället.
 
Efter så fick jag skynda mig igenom sjukhuset för att gå på en föreläsning för blivande föräldrar. Den handlade om amning och pågick även den två timmar. Det var rätt intressant och hade varit givande om jag inte läst mig till det mesta redan innan. Sen var det mycket snack om anknytning och att man ska ha lika mycket närhet med pappan och mamman att pappan gott och vän kan ha barnet lika mycket men låta mamman sköta matningen genom amning. Men då jag inte har någon pappa till mitt barn är det rätt svårt. Har inte en andra mamma heller så jag får göra allt.
 
Det där med att jag inte har någon pappa är ju för att det inte till 100% är mitt ex som jag vet att jag hade oskyddat sex med under min ägglossning som många kan tycka är klantigt om man inte planerar att få barn. Vilket vi absolut inte gjorde. Men veckan efter var jag med om en väldigt jobbig upplevelse när en man inte riktigt verkade veta vad orden "Nej jag vill inte", "Sluta" eller "Gå av mig" betyder. Heller inte förstå när man knuffar bort någon att man inte vill vara nära den personen. Men som sagt det var en vecka efter ägglossningen och enligt min kalender var jag inte fertil då men man vet inte riktigt. Det skrämmer mig väldigt mycket och ärligt talat är jag nog hellre helt ensam än tar reda på det. Men mitt ex har gått med på ett faderskapstest och hjälper mig om det är han. Det är jag tacksam och glad för även om jag inte riktigt kan se mig ha barn med honom. Och han verkar inte så engagerad i det hela. Han vet inte om den andra mannen så han är pappan i hans värld men vill ändå inte ta del av något. Inga besök hos barnmorskan, inga föreläsningar, böcker jag kunnat låna ut eller något. Så litar inte riktigt på honom.
 
Men ja, åter till dagen. Efter föreläsningen var jag super hungrig och trött så kände behov av mat snabbt. Det fick bli att åka två busshållplatser och ta något på McDonalds inne i köpcentret uppe vid sjukhuset. Tycker inte om att äta där men det gick fort och var det som kosta under 100-lappen även om det är dyrt med ett mål så var det billigare än den andra maten jag hade att välja på. När jag ändå var i köpcentret passade jag på att köpa en body till min ofödda älskling och en overall att ha i vagnen. Så nu har bebisen lite nytt. Känner mig om en hyfsat duktig mamma för det faktiskt.
 
 
 
Väl hemma har jag suttit och skrivit med kusinen om bloggande. Hon har precis skapat en blogg och skriver om riktigt intressanta tankar och upplevelser i hennes liv. Tycker att hon är modig som skriver om så privata saker och tycker att världen borde ta del av hennes tankar och idéer. Den ligger under mina länkar så om någon nu är här inne och skummar igenom mina tråkiga inlägg tycker jag att man kan klicka sig vidare till hennes blogg.

Hur vet man när det är dax?

Har i några dagars tid haft rejält ont i mage och rygg. Har inte kunnat sova och mår verkligen piss, både fysiskt och psykiskt. Jag går från sängen till toaletten bara, ibland någon avstickare till köket för att få i mig något litet. Det gör öven ont i dom nedre regionerna, runt öppningen och i ljumskarna. När jag är på toa och torkar mig känner jag en viss svullnad med. Är det så att bebisen vill komma ut snart. Ett bra tecken är ju att vattnet går då vet man med säkerhet att det börjar bli dags, men än så läng har det inte hänt. Jag har heller inte kraftiga sammandragningar som gör jätteont. Visst det känns och jag har värkar lite då och då. Det jobbigaste är att så fort jag rör mig hugger det till i magen. Mest i nedre delen där man ofta kan känna sin mensvärk. Annars är det n smärta som håller i sig hela tiden och jag kan inte utföra vanliga vardagssysslor pågrund av detta. Vilket betyder att jag heller inte kan förbereda för min älsklings ankomst. Vilket kan vara närsom helst. Eller jag vet inte, kanske är det normalt att ha så här ont och känna ett tryck neråt nu? Men känns inte som att det borde vara såhär besvärligt.
 
 

Älskar min unge

Ibland vore livet ilte enklare om jag inte var höggravid. Missförstå mig inte för jag älskar min bebis överallt annat. Kan inte förstå att någon som jag inte träffat betyder så mycket för mig. Mina lilla ängel är mitt allt. Men ja, ibland vore det enklare bara. Jag är tung och stor nu. Har svårt att uträtta vardagssysslor. Ligger mest i sängen nu. Det är väldigt tråkigt, sett så mycket film och serier att hjärnan har blivit mos. Vill aktivera mig och socialisera mig men det är svårt. Kan gå i ca fem minuter innan jag får alldeles för ont i mage, ben och fötter. Var hos psykologen igår och att bara ta sig dit var ett helvete. Sen att sitta där och prata tankar och känslor gjorde ju inte livet bättre precis.
 
Sover fruktansvärt lite också. Det blir inte mer än två, tre timmar per natt och jag kan inte sova på dagtid för det känns som att jag slösar bort dagen. Även om jag inte ens gör något vettigt. När jag väl sover är det mardrömmar som fyller mitt huvud, så är inte speciellt utvilad när jag vaknar även om jag någon natt skulle sova lite längre. Blir stressad av sömnbristen och all smärta. Hade jag varit någorlunda pigg hade jag kanske kunnat se till så att det mesta är redo tills min älskling kommer. Det är ca tre veckor kvar till beräknad födsel men här hemma kan man inte tro att en bebis är på väg. Förhoppningsvis kanske min mamma kan ta ledigt från jobbet och komma ner för att hjälpa mig förbereda lite. Handla och tvätta så att det nödvändigaste finns i alla fall. Eller så får jag stå ut med smärtan som får mig att vilja gråta och gå till alla olika affärer för att inhandla allt ensam. Jag får se helt enkelt men idag blir det till att vila så mycket som möjligt fick en timmes sömn inatt och mår riktigt risigt.

RSS 2.0