Oväder i knoppen och kroppen

Jag älskar min familj men jag kan inte längre. Jag ska göra massor och det är så synd om alla andra. Visst sjukdomar är allvarligt men jag tänker inte vrida och vända ut och in på mig bara för att någon är sjuk. Jag är sjuk. Jag är alltid sjuk. Har psykiska sjukdomar som jag ska leva med. Som jag ska kämpa med varje dag. Värst av allt är min ångest och just nu känns det som att familjen försöker använda den mot mig. Ge mig skuld och extrem ångest för att jag ska göra det dom vill. Men jag vet att det i längden kommer få mig att må ännu sämre. Ja vissa sjukdomar skulle jag släppa allt och ställa upp men när inget ens är diagnoserat varför ska jag oroa mig? Jag bryr mig, det gör jag men jag måste ta tag i mitt liv. Mina sjukdomar och det som ställer till vardagen.
 
Mina nätter är fyllda med mardrömmar. Mest om att förlora min lilla familj jag har här. Min son och sambo. De två män som håller mig vid liv just nu när det är svårt. När jag har mardrömmarna på natten om att bli utan dom. Mardrömmar på dagtid när jag försöker sova under sonens tupplur are som handlar om traumatiska upplevelse jag tvingats gå igenom. Som gör min vardag så mycket svårare. Då jag går och är rädd hela tiden. Rädd att missta mina underbara, rädd för allt hemskt människor kan göra mot en liten flicka/ung kvinna. Sover dåligt och blir stressad av min rädsla. Jag har även kvar väldigt många symtom som kunde varit graviditet men menstruationen kom igång så ingen bebis i magen här. Men varför ter sig min kropp som den gör då?
 
I några dagar har jag haft ryggvärk som igår blev så intensiv att jag inte kunde röra mig utan att gråta av smärta. Det plus en ständig huvudvärk som har stigit rejält sen förra veckan, gör att mina andra syntom är svåra att ignorera. Hela jag är svag. Kroppen och psyket. Men finns inget att göra än att vänta på läkarnas diagnoser och fortsätta min terapi. 
 
Vill ge upp, vill fortsätta kämpa, vill inget, vill allt. Det är en tornado i skallen just nu och det verkar bli sämre. 

Svårt nu

Var hos läkaren i veckan för att eventuellt reda ut varför jag mår så dåligt. Samtal, undersökning och blodprov. Än så länge är det fortfarande ett mysterium varför jag har ont,mår illa, är trött, svimfärdig, yr, kroppdelar som domnar bort, kräks, huvudvärk, humörsvängningar, muntorrhet osv. Fick en tid nästa vecka för fortsatt utredning men det är jobbigt att vänta. Ju sämre jag mår fysiskt ju sämre mår jag även psykiskt. Går ständigt omkring med oro och ångest över vad som kan vara fel på mig. Det tär på mig och gör mig ännu tröttare. Vilket gör att livet med sonen blivit annorlunda.
 
Vi bestämde oss för att sluta nattmata fast det var ett väldigt smidigt sätt att få honom att somna om på nätterna. Men i hopp om att han nu kunde lära sig att sova hela nätter istället. Varje natt får jag gå upp två tilll fyra gånger nu. I början gick det bra att ersätta innehållet i flaskan med vatten men sen gick det inte alls och jag fick trösta i flera timmar innan min prins kom till ro för att sedan vakna någon timme efter och börja om fram till halv sex på morgonen då han vill gå upp för dagen. Detta gjorde mig till en övertrött och otrevlig mamma vilket jag inte gillar alls. Så började tänka och kom fram till att testa napp. MIn lilla kille har inte tagit napp på flera månader och nu känns det som vi backar och börjar om. Vill inte ha ett barn som har napp länge och har därför varit glad över att han själv valde att sluta i början av sommaren. Att börja igen är ett nedslag för mig men det gick väldigt bra först. Bara att hjälpa honom hitta nappen på natten och tröstandet gick på fem minuter istället för mer än en timme. De tre senaste nätterna har dock inte varit lika lätta. Han vaknar minst tre gånger och nappen räcker inte. En timme tröstar jag honom innan han går med på att ta nappen och lägga sig igen. Sen får jag sova en kort stund för att gå upp och stoppa i nappen och sova tills det att gubben vår går till jobbet. 
 
 
Detta leder till att om vi är hemma hela dagen försöker jag sova när plutten sover men då får jag ångest över att jag inte är effektiv. Så här står det inte bra till ens utan alla andra syntom. 
 
Jag drömmer om arbete, hus, bröllop och flera barn. Men hur ska jag klara allt det när jag får panikångest för minsta lilla motgång. Det räcker med att bussen är en halv minut sen och jag hyperventilirar och gråter floder. Det skrämmer mig men jag vill ändå drömma om en ljus framtid.

RSS 2.0