Att berätta sanningen

Jag satt igår och skrev ett ganska långt inlägg om hur hemsk min onsdag hade varit och hur jag tillslut bröt ihop i duschen. Jag satt där med tårar och snor rinnande utblandat med det varma duschvattnet och var tvungen att hålla om mig själv och sätta naglarna i huden för att inte släppa och ge vika för impulser. Impulser att dumpa min pojkvän. Impulser att skada mig. Impulser att ge bort min son så att han kan få en hel mamma istället för mig. Jag vet långt inne att jag inte vill något av det. Därför höll jag hårt i mig och grät som ett övergivet barn. Vilket jag rätt ofta känner mig som. 
 
Jag hann inte publicera det jag skrev och tänker heller inte göra det då onsdagen inte var så hemsk egentligen. Inte om man jämför med gårdagen och dagen. Sen varför ska jag skriva om mina psykbryt? Vad hjälper det? Fått höra att  jag gör det för att få uppmärksamhet, att få medlidande. Men det är det sista jag vill. Jag vill egentligen bara försöka få ur mig allt. Fast jag bara skriver en bråkdel av min tankar och känslor. Jag har svårt att prata om hur jag mår, även fast jag har övat i ett år nu med terapi kan jag inte berätta för min pojkvän hur jag mår, vad jag känner och tänker. Märkte att det var lättare att du skriva ett meddelande till honom och för att öva skriver jag det här. Helt blottat, men om någon läser så har jag övat att berätta. 
 
Mitt bryt igår som fortfarande håller i sig men på ett passivare sätt handlade mycket om min svartsjuka, om min relation till min sambos sexuella läggning (om man kan kalla det så) och om socialfobi.
 
Vi var var på en fika träff med några ifrån en community(typ ish) vi båda är med i, som vi faktiskt träffades genom, här i stan. Där kände jag ingen men sambon kände några men absolut inte alla. Jag rent ut sagt hatar att träffa människor, speciellt om jag inte känner dom. Så jag hyperventilerar och nästan kräks på vägen in. Vid första hejet har jag redan hittar 15 utvägar och hunnit tänka allt negatiivt dom kan tänka om mig när vi hälsar. Får en klump i magen och känns som att någon stryper mig hårdare och hårdare för varje kliv jag närmar mig bordet dom sitter vid. Vi hälsar och klumpen blir större. "Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig?" Vi byter plats för att det skulle dyka upp fler. Det har gått ca 20 minuter innan nästa person dyker upp. Ett bekant ansikte men kunde inte placera det. När vi senare sitter mitt emot varandra och hon sneglar på min kille blixtrar det inom mig. "Nej Malin inte nu, fel tid och fel plats" får jag upprepa massor inom mig. Lyckas faktiskt hålla mig lugn och även komma på varför jag känner igen henne. Ju mer vi pratar inser jag att hon har ett förflutet med min pojkvän. MIN. Jag blir ägande och hatisk direkt. Vet att det var innan jag och han träffades men jag skulle aldrig umgås med någon jag haft en intim relation med som vän efteråt. Hon sneglar massor på min pojkvän och hon pratar om honom på ett sätt jag tolkar som att hon saknar honom. För mig är det inte okej.
 
Jag vill därifrån och jag vill aldrig mera träffa henne. Tittar på sambon som pratar med några andra och ser hur lycklig han är när han nu får träffa nya änner med samma intressen så kan jag inte gå. Jag kan inte försöra det för honom. Men är ledsen över att han faktiskt umgås med gamla intima relationer. Det är inte första gången vi träffar folk inom denna typ ish communtyn som han har varit med på en intim nivå. Dom flesta vi umgås med i den kretsen är folk han snuskat med. Även gjort sånt han inte räknar till snusk men jag definitivt gör. Ska vi alltså inte ha några vänner där jag inte ska vara obekväm?
 
Ledsen, arg och förvirrad håller jag tårarna inne och håller impulserna att skrika och slåss i shack. Det är svårt och när vi äntligen ska gå därifrån skakar jag. I bilen kommer det ut. Tårarna forsar när jag frågar honom om mina misstankar som visade sig vara sanna. Magen knyter sig och jag känner mig äcklad. Jag förstår inte varför mina känslor blir så starka men ville kräkas och sen dumpa min pojkvän som jag älskar så otroligt mycket.
 
Vi hade inte ätit något så stannade på vägen för att köpa med oss snabbmat hem. Jag hade ingen matlust men efter att ha suttit hemma och gråtit ett bra tag kände jag att oavsett hur lite jag ville äta behövde min kropp det. Så lugnar ner mig för att det inte ska kännas som att jag tröst äter sen öppnar jag burgaren och ser att beställningen blivit fel. Min sambo upprepade flertal gånger att vi ville ha min burgare utan rödlök och jalapenos. Vad ligger då i min burgare? Då kunde jag inte hålla mig lugn längre och började storböla en gång till. 
 
Min kille har nu vid detta utbrott inte fått röra mig sen jag blev äcklad på vägen hem. Och får inte det förrän vi en timme senare lägger oss för att sova. Försökte klaga men då behövde man kvitto. Ett kvitto som vi inte ens fick med. Ofta får man det i påsen när man köper via drive-in men vi vände upp och ner på den och kollat alla fickor samt bilen men inget j*vla kvitto! Nej gick och lade mig med tårarna rinnandes längst kinderna.
 
Sonen vaknade vi halv fyra på morgon och skrek i en timme innan han somnade om. Men Så fort jag lade ner honom i sängen igen kom gallskriket igen. Så jag fick sova resten av natten med honom i min vaggande famn sittande i hans fotölj. När han vaknade för att gå upp på morgon var jag väldigt trött. Smabon hade inte gått iväg till jobbet då han var orolig för min psykiska hälsa.
 
Det var bra för jag mådde så dåligt att jag behövde sova lite efter den morgon och natten till idag. Karln fick ta bebis och jag fick sova. Sen har jag mest legat i soffan hela dagen. Sett film, ätit onyttigt och läst lite i en udda handbok för personer med mycket ångest. Vanligtvis skulle jag aldrig läsa något sådant men denna är verkligen annorlunda. Inte hunnit med så mycket men den har redan hjälpt mig mer än ett års terapi.
 
 

Tomhet

Idag satt jag i soffan under min sons förmiddagslur. Andades ut och kände inget. Satt nästan en timme och stirrade på, ja jag vet inte ens vad jag kollade på. Bara satt där. Vet inte hur länge men när jag tillslut vakna till var jag vrålhungrig. Kan ha varit 40-60 minuter för jag hade precis bara värmt rester från igår innan bebis vaknade.
 
Det är läskigt det där med tomhet. Ibland sitter/ligger jag bara och stirrar men ibland kan jag även göra saker lite som en robot det är nästan läskigast. Att disken är diskad, tvätten vikt, sängen bäddad eller något utan att jag ens minns att jag gjort det. Det värsta med tomheten är smärtan den lämnar efter ovetskapen om mina känslor. Alltså det gör så ont när jag "vaknar" för att jag inte vet vad jag känner. Tomheten har raderat allt och det tar en stund innan backupen kopierat tillbaka allt igen. Som en dator.
 
Jag hatar att vara tom lika mycket som jag hatar att vara fylld med känslor(mest ångest och oro). Jag verkar antingen vara det ena eller andra. Inget där i mellan. Tom eller full. Det gör mig galen och utmattad. Ibland vet jag inte ens varför jag fortsätter när det tär så mycket på mig. Dom ibland-stunderna bryts väldigt ofta av min son. Vilket jag är glad för. Jag älskar honom och skulle göra vad som helst för honom. Han är min hjälte och det är synd att jag inte kan vara så stark för honom som jag vill. Det är synd att jag går med hemska tankar. Det är synd att jag är sjuk. Inte synd om mig utan om mina älsklingar. Att ha en trött och nedstämd mamma eller partner är nog inte det roligaste. Men så länge min son finns tänker jag fortsätta kämpa mot monstrerna i mig om det så betyder att jag ska ha ont hela hans liv. Så länge jag finns hos honom. Så länge jag kan hjälpa honom. Så länge jag får se honom lycklig. Så kommer jag ta dagar som denna. Den bjöd på panikångest i morse, tomhet under förmiddagen, stress och ångest under eftermiddagen, en helt ok tidig kväll, sen tomhet igen efter middagen och nu..ja nu får det bli sängen för att jag inte orkar änna eller inte känna mer.
 
Mina enhörningar gör ändå mina kalla fötter glada ny i höst kylan
 

Varför?

Illamående, halsbränna, cravings, extra äckelmagad, trötthet, virrig, ömma bröst, läckande bröst, humörsvängningar, täppt näsa, huvudvärk, "blodhund" och utebliven mens.
 
Oftast tecken på att man är gravid. Men här sitter jag med allt detta och blir mer och mer deprimerad och förvirrad för var dag som går. Jag tog ett nytt gravtest idag men det som föregående visar inte på någon graviditet. Vad är det då som händer med mig. Mensen är två veckor sen och jag kräks halv fem varje morgon. Måste lägga mig och sova så fort min son somnat för att jag är så trött att jag inte kan stå. Bajsblöjorna och hundskiten luktar 1000 gånger värre än förut. Varför mår jag så här?!
 
 
Varför kommer aldrig fröken röd på besök? 

Pisspotta!

Dagen börja som vanligt med yoga medan bebis klättrar på mig. Sen världens godaste frukost i form av havregrynsgröt med jordnötssmör, banan och flingsalt. Idag vägrade sonen att äta sin gröt efter bara någon tugga. Jag vet att han var hungrig så förstå inte varför han bara slängde huvudet bakåt och knep ihop munnen med han gnydde. Brukar bli så vid mättnad eller trötthet. Nu kunde båda uteslutas. Med lite sång och fintar fick jag i honom allt utom två skedar som hamnade på golvet när han försökte äta själv. När sambon som var hemma pga sjukdom idag vaknade fick sonen gosa med honom och jag fick egentid till nätet och flätning av mitt hår. Nätet är ju fyllt av #metoo och jag blir faktiskt lite ledsen över det. Dels för att det är sorgligt att så många varit med om övergrepp, tänker inte alls berätta mina historier om det, fast det finns många. Men sen även för att det är inte bara kvinnor som är offer för detta men det är bara kvinnors röst som betyder nu? Jag skulle också kunna skriva ut på sociala medier om det någonstans stod att de män och de som känner att de inte har en könsidentitet också borde skriva för att uppmärksamma. För nu blir det bara ett krig mellan könen och vissa får inte ens vara med och kämpa för sin rätt. Då jag bara blev ledsen och irriterad blev mitt slösurfande kort idag. Jag fokuserade istället på att dricka mitt kaffe och äta mitt förmiddags mellanmål.
 
Efter lunch så åkte jag och lillkillen in till stan och träffade en gammal vän. Vi har inte pratat med varandra på flera år men kände då även hon fått barn detta år att det skulle vara roligt att ta upp kontakten igen. Vi var ju ändå bra vänner. Sen kom jag in i en period då jag bröt med alla sa upp alla mina kontakter då jag mådde så dåligt att jag planerar självmord. Då var det svårt att ta upp kontakten efter att den perioden gick över sen har sånna perioder kommit och gått under tiden. Men nu vill jag inte att mina negativa känslor och tankar förstör längre.
 
Det var verkligen super trevligt att träffa henne och hennes lilla guldklimp på 3 månader. Min plutt såg så stor ut. Sen kunde vi prata direkt. Jag var så nervös att det skulle bli pinsamt, stelt och tyst. Men det var som att vi aldrig glidit isär. Tyckte jag då. Visst kunde vi inte vara lika tjattriga och intima som förr men tror och hoppas att vi kan komma tillbaka dit snabbt. Då det gick så bra idag. Efteråt på vägen till psykologen ringde jag min pojkvän för att jag ville tala om hur lycklig jag var över att det var så trevligt.
 
Psykologbesöket var som vanligt tungt och drog ner mitt humör vilket var synd då jag direkt efter åkte på ett informations möte om att bli dagbarnvårdare. Var svårt att koncentrera mig och trycka undan alla tankar och kritik mot mig själv. Alla mina funderingar om vad andra tycker om mig och vad som är rätt eller fel att säga där och så. Under mötet kände jag direkt att jag inte kommer kunna bli dagmamma som man kan kalla det fast det inte är sk rätt. Jag har diskuterat det med min mor som har det yrket och för henne är det inte alls lika stränga regler som det verkar vara för mig om jag skulle bli dagbarnvårdare för kommunen. Vilket jag trodde först var smidigast. Så gick från mötet med en klump i magen och kände att jag aldrig kommer kunna göra något jag vill.
 
Känner mig misslyckad. Här hade jag en toppen idé som revs sönder direkt. Misslyckas inte bara med yrken utan även små hobby aktiviteter.
 
Min kusin fyller ett år på fredag och jag hade tänkt att skicka iväg en mössa i present. Har sytt mössor till både lillfisen och mig tidigare men denna mössa blev ojämn och trådarna hoppade ur maskinen och allt blev fel. Skickar ändå iväg en funktionell mössa fast att den inte är så fin. Syns att den är hemma gjord i alla fall.
 
Det här underbara tyget blev det. Och nu hoppas jag att min moster inte är en av de tre läsare jag har här så att jag spoilar något.
 
Sammanfattnings viss så är internet, terapi, jobb inom kommunen och möss making-pisspotta. Medan att fika med en gammal vän kan värma så otroligt. 

Blev visst en del bilder

Detta väder alltså. Ena sekunden grått och trist sen komer solen och så fort man bestämmer sig för att gå ut så vänder det igen. Eller som i fredags när det var fint hela dagen så vi bestämmer att vi ska ut och gå, kanske hitta en parklek för att låta prinsen gunga lite. Hade lagt fram kläder och packat skötväskan men varma men lätta kläder, så precis när karln sluta vid 14 blev det mulet direkt och när han väl kommit hem duggregnade det och himlen var mörk grå. Så vi väntade på att solen skulle dyka upp igen vilken den inte gjorde men lite ljusare blev det. Då tog vi en promenad till en ganska ny och omtalad parklek här i närheten var ca 1.5 km dit. När vi ser gungorna så somnar lillkillen. Så typiskt hehe men han fick gunga  ändå. Det var inte så att han var super trött och borde sova utan att han oftast somnar när vi är ute och går. Och då tyckte både jag och sambon att vi kunde väcka honom sen fick han somna om på hemvägen. Jag tycker att det är kul att ha en son som gillar att gunga då det finns många barn som verkar tycka att det är läskigt. Dom missar mycket vilket är synd men sen är vi alla olika. Personligen gillar jag inte gungor men gjorde när jag var barn. Så känner både glädjen och skräcken i det.
 
Min lilla prins är nöjd i en lite för stor gunga.
 
På kvällen åkte vi till en vän och fikade och pysslade. Vi hade någon slags syjunta då hon skulle sy på sin coola halloween kostym och vi hade en del kläder att laga. Vi åt massa kakor och tjötade till sent in på natten. Som tur var har jag världens bästa pojkvän som lät mig ligga kvar och sova i två extra timmar när fisungen ville upp runt halv sex. Han drog ner rullgardinen, tog baby monitorn och slängde täcket över mig. Jag behövde verkligen den extra sömnen, speciellt nu med facit i hand då lillkillen sovit väldigt dåligt sen dess.
 
 
När jag gått upp åkte vi till stan för att köpa en liten gåvagn till plutten som går ut efter alla möbler, hela tiden om han inte får sitta i sin gåstol där han springer tills det tar stopp och blir alldeles frustrerad över att det är något i vägen. Vi passade även på att handla en docka åt honom då han varje gång han ser en docka antingen på öppna förskolan eller på bvc eller annan vård där vi ofta är så blir han överlycklig. Han skrattar och vill pussa och krama dockan. Därför fick han en egen. Den har han lekt med flitigt sen dess.
 
Söndag var tvättdag och då menar jag dag. Jag hade bokat tvättstugan fram till 14 men fick boka nästa tid med som var fram till 21 då inget var torrt och jag fortfarande hade någon maskin kvar att tvätta. Det är så segt och ibland undrar jag varför jag ens försöker. Varje söndag tvättar jag om inget annat kommer i vägen och varje söndag får jag hänga upp det mesta i lägenheten igen. Sen varje måndagnär jag sätter på mig en ren tröja så blir den lika smutsig igen. Har vissa kläder jag har bara hemma som får bli smutsiga och som jag kan gå i en vecka sen tvätta och gå i en till vecka. När knodden var pyttebebis och spydde konstant kan jag förstå att jag inte hade några rena kläder och då oftat gick nerspydd. Men nu när han väldigt sällan kräks då han äter mer fast föda är jag kladdigare än nånsin. Har min superman tröja när vi går hemma och byter om strax innan vi går ut men hinner ändå bli smutsig.Jag förstår inte de föräldrar som inte har barnmat, dräggel, snor eller annat på sina kläder. Jag kan ju inte vara ensam? Fast det just nu känns så. 
 
Tur att man kan se ut hur som helst hemma i alla fall.
 
 

Vägledande samspel

Under torsdags förmiddagarna går jag och karln något som heter vägledande samspel, en diskussionskurs med andra föräldrar där vi genom att utbyta erfarenheter och få lite material om barn ska lära oss att se vårat barns behov mer och tillgodose dom vad dom behöver emotionellt. Vi träffas några föräldrar på öppna förskolan tillsammans med kurator och förskolepedagog. Och tanken är då utan att dömma lära varandra lite. Men i mitt huvud dömmer dom och därför känner jag att jag måste vara försiktig. Ibland kan jag sitta helt stilla och se cool lugn ut men då försigår en karusell av tankar i min hjärna.
 
"Vad ska jag säga? Tänk om jag säger fel? Varför tittade hon på mig så där? Har jag något på tröjan? Mellan tänderna? Tycker hon att jag ser slaffsig ut? Tycker dom jag är en dålig mamma? Kan jag verkligen säga så? Snälla be mig inte dela med mig. Snälla titta inte på mig nu när jag måste prata. Ser dom hur röd jag blir i ansiktet? Ser dom hur svettig jag är?. Snälla hoppa över mig, Snälla försök inte ta ögonkontakt. Kan inte allt vara över?"
 
Detta är bara några exempel och dessa tankar befinner sig i mitt huvud varenda gång jag ska träffa människor. Så fort jag funderar på att gå utanför dörren kommer liknande tankar upp. Det gör mig stressad, trött och illamående. Det gör så att jag egentligen bara vill lägga mig i sängen igen och skita i allt. Men det går inte jag har ett liv att ta hand om eller ja två liv. Mitt liv och min sons liv. Vi måste iväg på läkarbesök, vi måste träffa andra barn för att han ska lära sig, vi måste handla och vi måste ut med hunden. För att bara nämna några saker som gör att vi inte kan gömma oss hemma.
 
När vi kommer hem från att ha varit ute vill jag helst sätta mig ner och gråta. För att få ut allt. Lite som en detox. Rensa ut alla tankar och negativitet kring mig själv. Jag har dock aldrig tid just när vi kommer hem för då ska något annat göras, oftast är det någon form av måltid. Sen kommer sambon hem från jobbet och inte fattar varför jag mår dåligt när jag fått komma ut och träffa folk.
 
När jag pratar om folk så är det vuxna människor, jag har aldrig samma tankar när jag är bland barn. Lite för att jag vet att ett barn skulle säga högt om det var något "konstigt" med mig. Därför gillar jag att arbeta med barn. Och därför är det vad jag ska göra. Nu drar jag ut massa papper som ska hjälpa mig starta barnomsorg och spånar på företagsnamn. Imorgon blir det att posta papprerna tror jag. Men ska nog vänta till jag har varit på en informations träff om att bli kommunaldagmamma nästa vecka. Kanske kan få mina viljor om helvegetarisk kost och utomhuspedagogik genom dom ändå. Fast det står nej på deras hemsida. Är ju ändå brist på dagmammor och förskoleplatser så vi får se.
 
När man har letat och letat i flera dagar efter den lila skeden så blir man rätt glad när den äntligen dyker upp :)
 

Working mom??

Jag älskar min son över allt annat i universum men att sitta hemma med ett barn blir långtråkigt fast det är full fart hela tiden. Så jag längtar mer och mer efter att börja jobba igen. Jag har dock inget jobb att återgå till efter den så kallade föräldraledigheten. Då jag endast var anställd som långtidsvikarie ett halv år i taget och inte fick det förlängt pga graviditeten. Vilket var riktigt tråkigt. Det är ett heltids jobb att vara hemma med bebis med men fast än jag inte har tid att städa eller diska finns det dötid. Det låter konstigt men beror på hur man prioriterar. 
 
Just idag är jag trött, inte trött måste sova för att bli pigg. Utan trött, utmattad och deprimerad. Trött för att ångest, självkritik och impulser skriker på mig och bråkar en massa. Den tröttheten kommer när min son sover och allt stannar till. Den tröttheten skulle jag slippa om jag kunde hålla igång fram till att pojkvännen kom hem och stöttar mig. Därför tror jag att ett jobb skulle vara bra, ett jobb där det är fullfart och jag aldrig är ensam. Ett jobb där jag får göra sånt jag tycker är kul. Ett jobb där jag arbetar med barn och ungdomar vore perfekt. Det är vad jag jobbat med mest och jag bara älskar det. 
 
Men ett jobb skulle innebära att jag inte skulle få vara med min lilla prins hela dagarna och just nu så kan jag inte se det. Att inte få se min sons utveckling eller hans glädje efter en tupplur eller när han lyckas få tag i en speciell leksak eller så, det skulle vara förkrossande för mig. Så hur kan jag jobba men ändå få vara med min plutt? Svaret har ju funnits där hela tiden. DAGMAMMA. Jag gick aldrig på förskola när jag var liten utan gick hos en dagmamma istället. En liten barngrupp där barnen får lika uppmärksamhet och kan känna sig trygga. Min mormor var dagmamma innan hon gick i pension. Min mamma och min moster är dagmammor just nu. Jag skulle alltså kunna ha min son och tre, fyra andra barn här i mitt eget hem. Då får jag arbeta med barn OCH vara med min lillfis samtidigt. Det bästa av två världar.
 
Så nu när min gullunge ligger och sover passar jag på att kolla upp allt om hur jag kan bli dagmamma på smidigast och snabbaste vis. En så länge har jag kommit fram till att det bästa vore att vara privat dagmamma. Alltså egenföretagare. Visst det är ett mycket tyngre jobb men då skulle jag ha lite friare händer. Jag skulle kunna servera vegansk mat utan att behöva fylla i tusen dokument om det. Jag skulle kunna ha verksamheten till stor del utomhus utan att vara en Ur och skur dagmamma och jag skulle kunna vara lite noggrannare med vilka barn som kan få omsorg hos mig. Jag skulle ju då vilja ha barn som även äter vegansk/vegetarisk kost hemma så att ingen gnäller på att min mat är fri från lidande. Men självklart skulle jag ju låta de barn som behöver omsorg i närheten komma till mig.
 
Det är en del pappersarbeten nu innan jag kan börja och även under tiden jag skulle jobba men jag känner att det skulle vara värt det. Trots alla mina diagnoser vet jag att jag fungerar bra när jag jobbar speciellt när jag jobbar med barn. Man får ut så mycket av att lära och leka att jag tror jag skulle kunna bli piggare. Alltså inte piggare rent fysiskt då jag troligen kommer känna mig död efter en arbetsdag men piggare mentalt. Mina demoner skulle inte ha tid att slåss och därför skulle jag inte vara lika skadad när dagen väl är slut.
 
När prinsen inte sover leker vi en del och han har blivit intresserad av att läsa böcker. Eller ja att titta, smaka och vifta på böcker. Det är verkligen super mysigt att ha honom i knät och upptäcka boken tillsammans. Ibland får jag läsa några rader och ibland får jag ett hrn i ögat men det är ändå en väldigt trevlig stund jag har med min son. Annars krälar han mest runt och ställer sig mot allt. Det är roligt att se men inte lika gosigt.
 
 

Fest

I helgen fyllde karln år och självklart firade vi detta med buller och brak. Jag gick upp tidigt för att göra i ordning en tårta. Då vaknar även bebis och vill ha massor av närhet. Gick inte släppa honom för två sekunder. Så får sätta ihop min lilla tårta med en hand. Jag gör nästan allt med en hand men att sätta ihop en marängtårta var riktigt svårt. När den äntligen var klar somnade lillkillen om. Klockan var runt sju och vi skulle upp senast åtta för att förbereda inför festen men ville inte att sonen skulle missa morgonfirandet med tårta och paket för sambon. Så jag drog av mig förklädet och nattlinnet och kröp ner i sängen igen. Pussade och kramade på min pojkvän så han skulle vakna. Både han och hans paket vaknade snabbt till liv så han fick en liten speciell present bara från mig. Tror att första tanken är sex och jo visst var det sex men bara oralt. Vet att han älskar det så tänkte passa på medan bebisen ändå sov. Oj vad han älskade det. Att låta honom njuta ett par minuter var nog den bästa presenten enligt honom. (Fast han ska få gå på bio och en natt på hotell.) När han sen sprutat ner mig som han gillar och jag tvättat av mig förberedde jag kaffe och väckte den lilla pojken. Sen så tände jag ljusen på tårtan, tog sonen på ena armen och tårtan i den andre handen jag började min skön sång i hallen så karln som somnat om skulle få en chans att vakna lite innan vi kom och hoppa i sängen med paketen som jag snabbt hämte efter att pojkvännen blåst ut ljusen på tårtan. 
 
Han blev glad för att få tårta och paket på morgon för sen började kaoset. Vi skulle göra tre stycken tårtor, städa allt kaos från förberedelserna dagen innan, ställa upp bord och duka, underhålla bebis, fixa oss, äta lunch, skära grönsaker och massa annat på bara några timmar. Vi hann nästan allt. Inga tårtor blev ihopsatta men förberedda till att bara slängas ihop. Sen att jag fick duscha när en gäst kommit var väl inte hela världen.
 
Gästerna verkade trivas och den veganska maten blev en stor hit, vi festade fram till tre på natten. Bebben var inte helt nöjd och kom aldrig till ro när det var så mycket folk. Jag höll på att bryta ihop ett par gånger, när tårtan ramlade ihop, när bebis skrek och var otröstlig, när jag försökte prata med sambons vänner och familj men bara blev ignorerad, när killen inte har tid att titta på mig ens för att han behöde fixa med mat, fika eller musiken som krånglade. MEN jag bröt aldrig ihop inte utåt i alla fall. Visst rev det och sved det i bröstet men ingen såg det och jag höll mig uppe.
 
Dagen efter kändes lite som en bakfylla men jag drack inget så lite konstigt egentligen. Men värst av allt var all ångest och känslan av att vilja bryta ihop. Vi hade dock lunch gäster och sen behövde min son mig så jag kunde verkligen inte bryta ihop. Har fortfarande känslan av att vilja lägga mig ner och gråta tills jag är helt slut och sen gråta mig till sömns. För att inte orka ge efter mina impulser om att självskada.
 
Idag kanske jag inte orkar ändå för jag har en äcklig tandvärk och världens huvudvärk. Är riktigt trött då jag inte sovit mer än tre timmar på två dygn. Så förhoppningsvis somnar jag innan jag bryter ihop och impulserna blir för starka. Nu blir det lite mys med karln och förhoppningar om sömn.
 
 

Ångest

Nej jag är inte som andra och jag blir väldigt ledsen ibland. Känner andra mammor som städar och tränar hinner bli gravida igen och verkar ha all tid i världen. Jag har min snart åttamånaders bebis på armen nästan hela tiden utom när sambon är hemma. Men då lagar jag mat och så är det disk och nattning av bebbe. Och på kvällen är vi alldeles för trötta att göra något alls. När jag har tid som är kanske någon timme sammanlagt om dagen är jag för trött för att göra något. Har ångest hela tiden sen år jag ångest över att jag har ångest. Blir galen och helt utmattad. Nu känner jag dock att jag måste göra något med mitt och min sons liv. Inte bara gå hemma och deppa. Satt upp ett träningsschema som ska hjälpa mig bli piggare och starkare för att kunna leka och busa med mitt barn. Vilket egentligen innebär lite mindre sömn. Men ändå ge mer energi. Tänkte gå upp vid halv sex på mornarna, då bebis brukar vakna halv sju, Förbereda frukost och köra ett yoga pass. Start idag.Gick upp, gick på toa och skulle precis klä på mig när gullungen vaknade. Så min plan brann snabbt upp.
 
Det var i måndags, då tänkte jag även att jag skulle vara duktig och komma i tid och ha med mig rätt material till gruppterapin. Att jag ens tänker att jag skulle kunna göra något rätt känns onödigt ibland. Som vanligt mår jag skit efter terapin men mötte upp sambon i affären för att storhandla, hela veckans inköp. Vilket denna vecka blev väldigt mycket mer då vi ska ha fest på lördag.
 
I och med att i ska ha fest ska vi förbereda massor av mat och fika. Så igår hade jag planerat att dels försöka med yogan innan lillprinsen vaknade och även göra ca 60 piroger och frysa in till helgen. Eller kanske inte alla 60 men minst en sats som är ca 12. Ja och vem vaknar denna morgon innan mig?! För att inte tala om att sedan vägra soa under dagen. Innan jag kunde börja smått med pirogerna behövde jag diska och fick ta ett föremål var tionde minut typ. Tillslut ska jag äntligen börja.Hittar inte löken, slår i tån när jag letar, finner löker, slinter med kniven och skär mig i fingret. Efter ett tag ger jag upp. Hade kunnat fortsätta men då hade jag misslyckats totalt. Pirogerna hade blivit ett fjasko och jag mått ännu sämre. Att inte göra något perfekt är svårare för mig än att inte göra något alls. Dock eftersom att jag påbörjade det men inte kunde avsluta känns det som ett stort fail ändå. Vilket tär på mig så fruktansvärt. Försökte göra något bra av det och använda den uppskurna löken till middagen istället. Dämpade ångesten ytterst lite men ändå någon grad.
 
Ångest är något jag kämpar med varje dag. Jag får ångest av att ha ångest med. Jag har tidigare varit på botten och vid flera tillfällen försökt ta mitt liv. Skulle ha försökt samma dag jag fick reda på att jag var gravid. Det lilla miraklet räddade mig. Så jag får se min plutt le mot mig så jag får dela säng och mysa med min sambo. Så jag fortarande får känna vinden mot min kind. Eller jag borde känna den. Har inte varit så medeten om min omgivning på länge. För några veckor sedan började jag må sämre. Humörsvängningar som nu landat i en svacka. Blivit passiv och seg. Mår illa och har ont i hela kroppen utan att det är något direkt fysiskt fel på mig. Att jag inte är med i matchen förvärrar min ångest. Känner mig som en värdelös mamma. Visst liten får mat och ren blöja. Jag är i hans närhet hela tiden, ser självklart till att han inte skadar sig eller hunden när han leker. Men jag vet inte vad han leker. Eller hur mycket mat som slinker i magen då han får äta det mesta själv. Jag är där men inte DÄR. Gäller även när prinsen sover.
 
Kan zona iväg och göra saker på automatik men varken minnas att jag gjort det eller hur. Som tex när jag åker till terapin. Ingen aning om vilken buss jag tog eller om jag fick vänta länge. Var det någon som sa något till mig osv. Eller när jag diskar, helt plötsligt är det gjort och jag är jättetrött men minns inte i vilken ordning jag diska eller om jag ens hade diskmedel. Ja så är mitt liv nu. Nästan känslokallt och bara motoriskt.

RSS 2.0