50 dagar kvar till BF

Dagarna tickar på ordentligt nu. Vi har haft en del barnmorskebesök och läkarbesök, vi har haft parterapi och enskild terapi. Vi har även firat påsk i mammas sommarstuga och nu sitter vi här med 50 dagar till beräknad förlossning. Känns ganska surrealistiskt. Förlossningsväskan är packad och klar. Förlossningsplanen är gjord. Och våra samtal med Aurora mottagning för att minska mina rädslor är avklarade. Men ännu har vi en del kvar att fixa innan den lilla prinsessan kan komma ut. Då tvååringen ändå inte behöver ha en spjälsäng (vi tog bort ena sidan med spjälor för ett tag sedan) så ska lilla mini få den sängen men vi har ännu inte hittat en bra barnsäng till sonen. Antingen är det fel mått eller så är det ekonomin som säger nej. Begagnat är självklart ett alternativ men väldigt ofta hinner någon annan före på en annons eller så kräver dom lite mycket pengar på något så det nästan är billigare nytt. Men en säng ska in i barnens rum och så ska minst en hylla upp på väggen innan mini kan flytta in där. Vi har dock tid då det är tänkt att hon ska ligga i ett babynest någon till några månader i våran stora säng efter förlossningen. Det gjorde lillprinsen med. Mest för att jag bodde ensam i en liten etta och det blev en trygghet för oss båda men det var så smidigt med nattamningen och blöjbyten när vi sov så, jag och lilleman. Därför får den lilla tjejen göra samma sak. så hon även känner doften av sina föräldrar och känner sig trygg.Förutsatt att vi inte luktar illa då. En annan grej som står på listan är gravidfotografering. Detta gjordes inte med sonen förutom alla selfies jag försökte ta på den stora magen. Men denna gång har en väninna erbjudit sig att fota, så länge hon får använda bilderna till sitt portfolio, så egentligen är det jag som hjälper henne med att marknadsföra henne och inte hon som gör mig en tjänst. Sen att jag får ut ett vackert minne är ju en helt annan grej. Det är bara frågan om när denna fotografering ska göras. Nu är det några dagar man hinner en del på innan juni men då mina smärtor har hindrat mig från en hel del detta år har det varit svårt att sätta ett datum. Ska man ta det så snabbt som möjligt i fall att jag får ondare eller ska man vänta tills magen vuxit ännu mer för att få bättre gravidbilder? Det har varit ett dilemma några veckor. Så jag och min man har tagit lite amatör gravidbilder och jag har även tagit en del selfies på magen så den inte blir bortglömd om vi inte hinner med proffsfotograferingen med min väninna.
Denna bild togs på skärtorsdagen, gillar hur ljuset faller och älskar att ha snickarbyc´xor nu som höggravid ser så mysigt ut och är rätt bekvämt med (behöver inte gå och dra upp byxorna som vill halka ner annars)

Hej gamla (o)vän

Min lilla mini i magen växer och växer, är inne i vecka 32 nu. Det känns så overkligt att vi har en till bebis om drygt två månader! Men vi har ju bevis på att den lilla rackaren är där inne och mår bra, trots att jag inte mår bra. In och ut på förlossning och specialmödravård är vi varje vecka. På grund av smärtor, minskade fosterrörelser, blödningar och min rädsla. Känns som att min kropp inte vill ha ett liv i sig men jag tackar och bugar till den som gjort detta möjligt. Några år innan jag blev gravid med min, nu tvååriga, son fick jag beskedet, efter tre missfall på ett halvår att jag inte kan få barn, inte utan extremt mycket hjälp i alla fall. Detta är ca sex-sju år sedan och jag sitter här och väntar mitt andra barn! Jag har fått två mirakel! Känns så galet. Men det ökar rädslan med. Tänk om något händer med mitt lilla hjärta? Jag är för närvarande livrädd för att förlossningen ska gå åt skogen som med prinsen, även om vi båda mår bra idag hade det värsta kunnat hända. Det är vad jag är rädd för nu. När sonen skulle födas såg jag fram emot förlossningen och allt som hörde till. Nu mår jag extremt dåligt varje extra koll vi behöver göra på sjukhuset. Får panik och hyperventilerar så fort vi närmar oss förlossningsavdelningen för dessa kontroller. Jag får hjälp från en barnmorska med min förlossningsrädsla men hon kan inte göra mycket åt min känsla mer än att förklara med fakta att det nästan är omöjligt att jag får en förlossning som ens är det minsta lik den förra. Och rent medicinskt förklara vad som hände sist och varför det då är så orimligt att det kan hända igen. Men min känsla är ändå min känsla och den är helt rimlig efter den traumatiska förlossningen jag hade med min son. Dock kan jag lära mig hantera den rädslan på olika sätt. Just nu får jag bara panik men jag vet att om jag orkar använda alla verktyg jag fått av tre års terapi kan jag känna rädslan utan att bli hysterisk. Men jag orkar knappt något alls nu. Dels på grund av graviditeten men även den ständiga kampen jag har med mina monster. I fredags fick jag träffa en läkare på öppen psykvården. Han skrev ut medicin till mig, då han ansåg att endast terapi inte tar bort min ångest och depression. Så nu som höggravid sätts det in massa gift som ska hålla mig i schack fram till förlossningen. Så jag inte får panikångestattacker eller självmordstankar. Hittills har jag bara mått illa och blivit dåsig av dessa tabletter så låg hela helgen och sov. Förhoppningsvis är det en kort insättningsperiod men det är ändå läskigt att känna sig svimfärdig och kräkas så fort man inte ligger ner och vilar. Jag hoppas verkligen att jag inte heller blir som en robot vilket jag tidigare blivit av medicin mot depression. Någon som bara gör det man ska för att men inte känner något alls. Skrattar vid rätt tillfälle och är artig och medverkande men inte känner något inombords. Jag missar hellre en familjemiddag för att jag mår dåligt än att medverka och inte känna något. Så vi får se hur det blir nu till påsken när vi ska till mammas sommarstuga och träffa massa släktingar. Men klarar jag det kanske jag klarar av större tillställningar fram till sommaren. Vill bara må bättre så fort som möjligt för mina barn skull.

RSS 2.0