Hej gamla (o)vän

Min lilla mini i magen växer och växer, är inne i vecka 32 nu. Det känns så overkligt att vi har en till bebis om drygt två månader! Men vi har ju bevis på att den lilla rackaren är där inne och mår bra, trots att jag inte mår bra. In och ut på förlossning och specialmödravård är vi varje vecka. På grund av smärtor, minskade fosterrörelser, blödningar och min rädsla. Känns som att min kropp inte vill ha ett liv i sig men jag tackar och bugar till den som gjort detta möjligt. Några år innan jag blev gravid med min, nu tvååriga, son fick jag beskedet, efter tre missfall på ett halvår att jag inte kan få barn, inte utan extremt mycket hjälp i alla fall. Detta är ca sex-sju år sedan och jag sitter här och väntar mitt andra barn! Jag har fått två mirakel! Känns så galet. Men det ökar rädslan med. Tänk om något händer med mitt lilla hjärta? Jag är för närvarande livrädd för att förlossningen ska gå åt skogen som med prinsen, även om vi båda mår bra idag hade det värsta kunnat hända. Det är vad jag är rädd för nu. När sonen skulle födas såg jag fram emot förlossningen och allt som hörde till. Nu mår jag extremt dåligt varje extra koll vi behöver göra på sjukhuset. Får panik och hyperventilerar så fort vi närmar oss förlossningsavdelningen för dessa kontroller. Jag får hjälp från en barnmorska med min förlossningsrädsla men hon kan inte göra mycket åt min känsla mer än att förklara med fakta att det nästan är omöjligt att jag får en förlossning som ens är det minsta lik den förra. Och rent medicinskt förklara vad som hände sist och varför det då är så orimligt att det kan hända igen. Men min känsla är ändå min känsla och den är helt rimlig efter den traumatiska förlossningen jag hade med min son. Dock kan jag lära mig hantera den rädslan på olika sätt. Just nu får jag bara panik men jag vet att om jag orkar använda alla verktyg jag fått av tre års terapi kan jag känna rädslan utan att bli hysterisk. Men jag orkar knappt något alls nu. Dels på grund av graviditeten men även den ständiga kampen jag har med mina monster. I fredags fick jag träffa en läkare på öppen psykvården. Han skrev ut medicin till mig, då han ansåg att endast terapi inte tar bort min ångest och depression. Så nu som höggravid sätts det in massa gift som ska hålla mig i schack fram till förlossningen. Så jag inte får panikångestattacker eller självmordstankar. Hittills har jag bara mått illa och blivit dåsig av dessa tabletter så låg hela helgen och sov. Förhoppningsvis är det en kort insättningsperiod men det är ändå läskigt att känna sig svimfärdig och kräkas så fort man inte ligger ner och vilar. Jag hoppas verkligen att jag inte heller blir som en robot vilket jag tidigare blivit av medicin mot depression. Någon som bara gör det man ska för att men inte känner något alls. Skrattar vid rätt tillfälle och är artig och medverkande men inte känner något inombords. Jag missar hellre en familjemiddag för att jag mår dåligt än att medverka och inte känna något. Så vi får se hur det blir nu till påsken när vi ska till mammas sommarstuga och träffa massa släktingar. Men klarar jag det kanske jag klarar av större tillställningar fram till sommaren. Vill bara må bättre så fort som möjligt för mina barn skull.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0