Gro gammalt eller så nytt

Har jag kvar mitt självskadebeteende som jag så länge kämpat för att få bort eller varför jag jag som jag gör? Varför gör jag inget åt den smärtan jag känner? Är jag så beroende av att känna smärta att jag inte vill få bort den? Är jag rädd för vem jag är utan smärtan? Magen blir bättre med Alvedon, värme och TENS-apparat så det upprepas dagligen för att jag inta ska ligga i smärtor konstant. Men känns som att jag gör det ändå, på grund av den andra smärtan. Smärtan som inte försvinner med medicin. Jag tror jag vet hur jag ska få bort den men jag är rädd att det kan uppstå annan smärta då. Att vara ärlig är ju alltid det bästa men att känna att ärligheten ska leda till ännu mer smärta då är det svårt att göra något åt den första smärtan. Trots att jag kan känna impulser till att skada mig skulle jag inte påstå att jag har kvar mitt självskadebeteende kvar men ändå kan jag inte ta tummen ur och göra mig av med smärtan. Varför? Jag tror att det beror på att jag är rädd för hur den nya smärtan ska kännas. Jag är rädd för att känna ny smärta, nu när jag är van med den gamla. Den gamla jag borde göra mig av med. Men just idag har jag hellre den smärtan jag blivit van med än någon ny. Trots att smärtan blivit värre idag så är den ändå av samma frö. Då smärtan ökat under dagen har jag haft svårt att äta. Känns mest som att jag tröstäter varje gång jag för något till munnen och när jag tröstäter så brukar det bli hetsätande som i sin tur leder till mina gamla ätstörningar. Men en liten proteinsmoothie fick jag ner på ca en timme ändå.

Dårhus eller sjukhus

Nu har jag varit sjukskriven några veckor och jag blir tokig. Vad gör man om dagarna när man är näst intill sängliggande? Nu har jag i alla fall påbörjat ett litet projekt som jag egentligen började med redan för två år sedan. Min sons bebisbok. Där det ska stå om graviditeten och hans första år utanför magen. Jag började med att skriva ut lite bilder och skriva in hans namn. Men sen hann jag inte längre än så. Innan allt blev för mycket med trasig rygg och trasig själ. Känner att det nog är dags för att den boken ska bli klar innan jag ska påbörja dotterns bok i sommar.
Boken är tänkt att börja med namn och födelsedatum sen ett stort släktträd. Idag fick liten stanna hemma på grund av feber och hosta. Vi tänkte att vi kunde passa på att handla på dagen egentligen men sen så visade det sig att mannen åkt på en magsjuka. Vilket inte är konstigt då det går magsjuka på förskolan, ibland kan barn bära på smittan utan att själva bli sjuka. Frågan är bara hur vi ska orka och klara detta. Jag som går i konstanta smärtor och några gånger per dygn får så ont att jag bara viker mig skrikande och väldigt ofta kräks av smärtan. Sonen som har ganska hög feber och hostar så fort han rör sig. Och så mannen som ligger utslagen av magsjuka. Tur att vi inte har helt slut på matvaror, då skulle vi behöva gå hungriga idag, det är heller inget annat som vi akut behöver handla. Så vi kan bara ta det lugnt och tillfriskna alla tillsammans, om vi inte går varandra på nerverna innan dagen är över. Djupa andetag och att skjuta iväg känslor och tankar får nog rädda mig och mitt sköra psyke idag. Sen om det betyder en natt med starka känslor och mycket tårar så får det bli så denna veckan.

Punktering

Alla hamnar vi någon gång i livet i en svacka. Men om hela livet har varit en svacka då? Ja jag är lycklig över mina barn. Men sen då? Resten verkar bara vara motgångar. Och jag orkar inte mer, vill inte mer.
I förra veckan var jag inlagd på sjukhuset då jag kommit med extrema buksmärtor till förlossningen då det kunde vara något med bebis. Men ingen läkare hittade något varken med bebis eller med övriga magen. Under veckan fick jag genomgå rätt många undersökningar och träffa mängdvis med läkare. Men var smärtan kommer ifrån är fortfarande oklart. smärtan kommer och går lite i intervaller så när jag mådde okej på sjukhuset fick jag sån otrolig ångest att jag fick ont att andas. Varför skulle jag vara ifrån min son när jag inte ens var sjuk? När det inte finns något fel? Visst har jag ont men den smärtan kan jag lika gärna ha hemma. Den smärtan ska inte få skilja mig från min son, mitt liv. Sonen på två år och min lilla dotter i magen är vad som ärligt talat håller mig vid liv. Speciellt nu, nu när karln och jag bara bråkar och bråkar. Nu när jag inte ens kan gå till skolan på grund av dessa smärtattacker. Sjukskriven igen, hemma hela dagarna i ett hem jag inte orkar ta hand om, knappt bryr mig om, vill inte ta hand om. Nu när jag har svårt att ta hand om mina barn. Jag vill bara fly, fly från denna förbaskade verklighet. Men oftast måste man ju då komma tillbaka, oavsett hur länge jag reser bort till exempel. Då finns det ett sätt att fly på utan att behöva komma tillbaka. Och oavsett hur mycket jag vill det så kan jag inte. Mina barn behöver mig, jag är fast i detta helvete. Jag älskar mina barn mer än ord kan beskriva så det är absolut inte dem jag vill bort från. Bara allt annat. All fysisk och psykisk smärta jag känner dag ut och dag in. Känslan av skuld, skam och värdelöshet. När jag inte kan ta hand om min son, när min man söker nya kontakter som kan saker jag inte kan. När jag troligen måste hoppa av skolan då jag hamnar efter när jag är sjukskriven.

RSS 2.0