Att älska och hata samma person är svårt.

Nu börjar jag landa i att bo hos mina föräldrar. Jag har varit från mitt egna hem i två veckor men har ändå fått vardagen att rulla på ganska bra. Jag har en helt otrolig familj som ställt upp för mig och barnen genom att skjutsa oss, låta oss få sovplats och föda samt barnpassning vid tex dusch och toa besök. Skulle säkert passa mina små älsklingar mer om jag hade annat att göra eller om jag ville ta lite egentid. Men just nu är det de små liven som håller mig uppe. Torsdagen för två veckor sedan började med att tvååring hade feber trots pigg och glad så karln hemma blev på dåligt humör. Dagen slutade sent in på natten med att jag och barnen satt i en bil hem till min mamma. Jag var helt förstörd den natten och hela fredagen. Efter det har jag gråtit två gånger men har hela tiden haft en stor klump i magen och ett hål i hjärtat. Min man var inte den jag trodde och jag har utsatt barnen för en fara. Han har länge varit min hjälte och jag älskar honom så otroligt mycket men han är ett monster. Hur går det ihop? Hur kan jag vara så rädd för honom samtidigt som jag känner kärlek? Jag är så extremt lättat över att min lilla prins sov den natten. Fram till att vi bar ut honom till bilen. Tänk om han hörde eller såg något? Han har redan trauma över att bli lämnad hos mina föräldrar över en månad utan mig i början av sommaren. Han har fått grov separationsångest och jag har haft svårt att ens vara i ett annat rum där jag måste. Så som köket för matlagning och disk eller badrummet för mina behov. Nu hade han kunnat bli räddare och få mera panik för mera saker. Hade han sett eller hört hade jag nog haft ännu svårare än nu till att förlåta mig själv. Vilket jag inte tror att jag kommer göra ändå. Hur kunde det bli så här? Eller är det bara i mitt huvud det någonsin var bra? Eller bara i mitt huvud det varit mycket konflikter och våld (fysiskt/psykiskt) det senaste halvåret? Vems fel är det? Alla kommer nu i efterhand och spyr galla över min man och att de alltid tyckt så. Men varför har ingen sagt något innan då? Feghet? Elakhet? Eller vill man bara stå på ens sida nu? Men vilken sida är det då? Jag vet inte ens var jag står i det hela.

Var ska jag ens börja?

Att få frågan om hur jag mår den senaste tiden har gjort så ont. Att få frågan om vad som händer i mitt liv gör så att hjärnan verkar sluta fungera. Jag älskar mina barn så otroligt mycket. Vet inte vad jag skulle göra utan mina älsklingar. Men att ta hand om två barn är galet utmattande. Hur gör man för att tillgodose deras behov när dom behöver två olika saker vid samma tidpunkt. Jag kan inte klona mig själv, så någon måste ju vänta längre än den andre och då brister det i mitt hjärta. Det är inte så att mina barn är bortskämda materialistiskt och får att dom pekar på. Men vill dom ha mina kramar, mina pussar, min tid så tycker jag att dom ska få det. Ja som sagt mina barn, det var en hel vår med smärtor och illamående men tillslut kom den lilla prinsessan strax efter midsommar och prinsen fick komma hem veckan efter. Vad jag har njutit att ha mina små hjärtan hos mig men vilken utmaning. Lillan på nio veckor vill ammas extremt ofta och så vill lillen på två och ett halvt år vara ute och cykla eller bada. Så sommaren har varit rätt tuff. Det är tur att min man ställt upp på bad och annan utomhuslek då det varit svårt att amma ute i sol och hetta. Men ändå blir jag helt färdig. Kan vara för att jag går och är irriterad konstant. Jag är irriterad på att min man blanda in socialtjänsten i höstas då det lett till att vi under sommaren hade människor här hemma titt som tätt för att se till att jag och barnen inte far illa. Jag är irriterad på honom att han någonsin tagit till våld mot mig eller döda ting i hemmet och därför satt oss i denna sits. Jag är extremt irriterad på honom då han går och ältar att socialtjänsten gjort fel och att det inte är han som är problemet utan alla mina psykiska problem som tröttar ut honom. Jag är rent av förbannad på honom för att han ständigt har sin telefon uppe, spelar eller surfar eller skriver med massor av andra. Han har den när barnen behöver uppmärksamhet, Vid cykling, bad och lek, när jag behöver uppmärksamhet, när vi är på bvc, mvc, öppna förskolan, i affären, i bilen, på kalas osv. Det gör mig galen! Jag sitter med min telefon när jag ammar eller är på toaletten men inte mycket mer än det om inte båda barnen sover. Man ska inte ha en telefonskärm mellan sig och barnen! med undantag vid fotografering typ. Jag blir så trött av att gå med irritation konstant, blir trött av att springa runt passa upp, av att sova mindre på nätterna då båda barnen vaknar då och då för tröst eller minstingens amning.Jag har även haft en extrem huvudvärk i flera dagar nu och vet inte vad den beror på. Om det är stressen, om det är åskan, om jag är sjuk eller om kroppen helt enkelt bara lägger ner. Så lördagen spenderade jag i sängen med mini så fick mannen ta liten, både ute och inne. Men det har tyvärr inte minskat min oro och stress för jag hör hur missnöjd sonen är. Men kroppen fick vila. Jag mår även dåligt då jag försökte ta tag i studierna igen. Men det stressade mig för mycket, fick ångest för att det skulle ta tid från bebisen. Mår dock dåligt då jag inte kan jonglera föräldraskapet med studierna. Men att vara en bra mamma är vad jag vill mest. Mycket mer än att ha en utbildning. En bra mamma har jag dock inte känt mig som på länge. Dåligt tålamod, dålig energi och dålig mamma. Det är så jag ser mig nu. Men finns ju egentligen massa faktorer till det. Som att jag i måndags drog ut två tänder och haft lätt feber tillsammans med smärta. Mindre smärta än när tänderna var i munnen men fortfarande en tillräckligt hög smärta för att må dåligt av den. Finns massor mer jag känner mig i behov av att skriva ut men jag har inte orken. Denna text har tagit fem-sex dagar att skriva så hoppas det går att publicera ens.

Vräkningsbesked snart eller?

Sex dagar sedan det beräknade förlossningsdatumet. Sonen kom åtta dagar efter så minns ju den eviga väntan. Men att vänta ska inte behöva vara så jobbigt, eller? Rent psykiskt är det nog en ren pärs för alla föräldrar att inte veta när deras bebis kommer. Men att lägga fysiska besvär på det hjälper ju inte. Haft extremt ont i ryggen samt nedre delen av magen (troskanten) och i ljumskarna i flera dagar nu. Sedan torsdag förmiddag har jag även haft en svidande smärta i slidan. Den smärtan beror nog enbart på att jag fick en hinnsvepning av läkaren på förlossningen. Vi hade en bokad tid för att diskutera en igångsättning men då bebisen mådde väldigt bra i magen efter kontroller med CTG och UL så beslutades det om att trots mina smärtor och förvärkar så väntar vi ett tag till. En hinnsvepning kan hjälpa kroppen att få ingång förlossningen utan massa mediciner. Än så länge har inte mycket hänt. Mer än att jag har ont och läcker blodigt slem ur slidan. När sonen föddes hade en hinnsvepning gjorts dagen innan och vattnet gick senare samma kväll men värkarna kom på morgonen. Den gången gick det fort men nu verkar bebisen vilja vara kvar i magen. Har kanske en väldigt mysig livmoder så mina bebisar vill vara kvar minst en vecka till efter beräknat datum. Och trots allt är det okej, fast jag är trött på graviditeten. Nytt besök till förlossningen på tisdag men hoppas att det dragit igång innan dess. Är så nära på att testa alla skumma husmorsknep som finns. Mest för att hålla igång och inte bara sitta och rulla tummarna och fantisera och noja mig inför förlossningen. Men vissa knep känns lite läskiga andra för avancerade eller och helt hokus pokus. Bebis är välkommen när bebis vill. Älskad oavsett.

BF+X ska vara en lycklig tid

Tydligen så publiceras inte mina inlägg från telefonen men nu hittade jag en app som tillhör bloggsajten så kanske funkar bättre därifrån. Jag är inte den mest tekniska människan så jag kör på hederliga gamla webben annars. Just nu från min dator. Inte för att det har spelar så stor roll vad jag skrivit då jag ändå fått ur mig det trots att ingen kunnat läsa det. En del har hänt sedan jag var med sonen hos mina föräldrar. Sonen fick vara kvar när jag behövde åka hem för läkarbesök och socialtjänstmöten som inte gick att flytta på. Sen dess har det varit ett helvete. Ett helvete med kampen mot socialtjänsten, ett helvete med smärtor i magen och ett helvete med hålet i mitt hjärta på grund av saknaden av sonen. Då socialtjänsten ser mig och min man som en fara för barnen får vi inte vara utan annan ansvarig vuxen. Alltså har sonen fått vara kvar hos mina föräldrar. Men det var tänkt som ganska kortsiktigt. Tills vi haft möte där vi kunnat få socialtjänsten att förstå. Förstå att den orosanmälan de fått in är fylld med lögner. Då alla andra i vårat nätverk både det privata och det professionella vittnar emot dessa påståenden som då inkom i början av maj. Så vi har haft flertal möten för att försöka få en lugn stund tillsammans med våra barn utan något som socialtjänsten kallar skydd. En bebis behöver inte mer än sina föräldrar och den kärlek familjen kan ge den lilla. Som vi kan ge bara vi får visa det utan tjafs från socialtjänsten. Inte bara det att vi haft möten och telefonsamtal fram och tillbaka med socialtjänsten utan vi har även behövt vara inne på förlossningen på grund av de värkar jag haft till och från sen mars månad. För några veckor sedan var det så pass att livmodertappen började öppna sig. Så personalen trodde att det var dags för en förlossning. Tyvärr så öppna sig tappen för långsamt, ca en halv centimeter per dag. Så tillslut beslöt läkarna att jag skulle behandlas med medicin som stoppar mina förvärkar och deras påverkan på tappen. Alltså stoppar medicinen risken för en för tidig förlossning. Och värkarna avtog ett bra tag men de har börjat komma tillbaka nu. Ska till läkaren igen på torsdag men då bebis faktiskt inte är tidig nu tror jag att värkarna som kommer nu är bra, att de förbereder mig och bebisen för förlossningen. Vi har ju passerat det datum som förlossningen var beräknad så när som helst får vi nog hålla vår lilla bebis. Om allt går bra med socialtjänsten med. Där har vi nästa möte på onsdag så på ett sett vill vi inte ha en förlossning innan dess men då vi längtar så galet mycket efter vårat lilla hjärta vill jag föda på sekunden. Svår balans. Sonen mår bra hos mina föräldrar men att inte ha träffat honom på ca en månad gör så extremt ont. Jag gråter floder varje dag. Jag saknar honom så själen blöder. Han är min prins och jag vet inte vem jag är utan honom. Min uppgift i livet är att vara hans och hans syskons mamma. Men just nu får jag inte ens det. Jag får inte vara den jag känner att jag är. Jag får inte hålla om min son, höra han andas, pussa på honom eller se han le.Visst skulle vi kunnat åka till mina föräldrar för att vara med honom. Men hur hade vi gjort med alla möten? Med förlossningen? Med det faktum att om vi bara hälsar på en helg att vi skulle krossa både hans och våra hjärtan när vi åker hem igen för att ta alla fajter. För att få vara en familj.
Ja nu har mini gått över tiden precis som bror sin, se om det blir åtta dagar denna gång med

Trodde detta var mitt liv

Ja, jag och min man har haft en stor konflikt då jag har misstanke om otrohet, inte ren fysisk otrohet men chatt med kvinnor om att vilja. Och ja vi mår dåligt på grund av en komplicerad graviditet som gjort mig sängliggande och mannen fullt ansvarstagande för sonen, hunden, hemmet och inkomst. Så vi båda slutade i en sjukskrivning var fram till bebisens ankomst. Men gör det oss till dåliga föräldrar? Socialtjänsten säger att vi inte kan tillgodose sonens grundläggande behov så som mat, kläder och stimulans. Men hur kommer det sig att min tvååring då ligger över tillväxtkurvan och dessutom ligger ca halvåret före i utvecklingen enligt BVC. Hur kommer det sig att vi inte ens hinner använda alla kläder han har innan han vuxit ur plaggen? Socialtjänsten står fast beslutna att ingen av oss får vara ensamma med barnen utan annan vuxen som ska ha ansvar för sonen och kommande bebis. Varför? För att mannen min gått in i väggen och har en falsk anklagelse om misshandel över sig? För att jag har borderline och en graviditetsdepression samt svåra krämpor som hör många graviditeter till? Så fort bebisen kommer försvinner ju mycket av det? Så fort vi har vår lilla bebis i famn så mår vi troligen bättre. Vi kommer inte behöva vara oroliga för henne i magen eller för mina smärtor och illamående. Jag kommer inte ha en stor melon fast på kroppen som hindrar min fysiska kapacitet. Det vill säga att då kommer inte mannen min behöva ta allt ansvar utan vi kan dela på det och se till så att sjukskrivningen inte behöver förlängas på grund av hemmasituationen. Men fortfarande är karln jobb väldigt ansträngande såklart. Vi har bett om hjälp från alla håll vi kan men ändå är vi tydligen inte bra föräldrar? Sonen får extremt mycket kärlek och tid från oss. Vad mer behövs för att vi ska vara bra enligt socialtjänsten då? Det är mindre än en månad kvar till beräknad födsel och jag får inte leva med min man. Jag får inte vara ensam med min son. Jag får inte vården jag behöver då jag blivit iväg skickad från min hemstad. Hur tänkte socialtjänsten nu? Allt förvärras ju av detta. Vi mår psykiskt dåligt alla tre. Sonen har inte varit sig själv alls sen vi blev separerade från hans pappa. Är det verkligen bra för ett barn? Känns som att jag lever i ett dockhus och inte får ta ett steg utan att någon annan bestämt det. Mindre än en månad så det kan vara dags när som helst. Och på grund av socialtjänsten känner jag mig ensammast i världen .

Varför hata när det bara förstör?

Känner mig ensam,liten och hjälplös. Snart kommer bebisen och tvååringen mår inte bra, mannen och jag är på olika ställen och vi kan inget göra. När en kvinna som hatar oss skickar falska uppgifter till socialtjänsten verkar vi inte ha någon talan. En kvinna som är i en stor konflikt med min man har påstått att han slår mig och barnet. Men när jag förnekar det anser socialtjänsten att jag är för psykiskt instabil för att veta vad som är sanning. Därför blev vi tvångsseparerade för en vecka sedan, jag vägrade att skiljas från min son och då blev vi skickade till mina föräldrar. Jag är alltså 26 år gammal, snart tvåbarnsmor och bor med päronen. Vilket misslyckande. Min borderline och en kvinnas hat har gjort detta. Vad kan vi göra åt det? Just nu söker vi juridisk hjälp och vittnen på att detta inte inträffat. Men om det inte hjälper? Igår ringde socialtjänsten och bad om ett möte där de vill diskutera att placera min son i en annan familj, på grund av lögner. Min man skulle aldrig slå mig (om jag inte vill, då vi utövar bdsm) men aldrig slå i ilska eller hat. Och aldrig slå våran son, den ångesten han fått av att sonen råkat slå sig när dem lekt tyder på att han aldrig vill skada barnet. Men ingen lyssnar! Vad kan vi göra? Kan socialtjänsten grunda sina beslut på en persons berättelse? En person som vi inte ens har träffat på över ett halvår. En person som är mer psykiskt instabil än mig med borderline. En person som grundar sin anmälan i hennes problem med sin ex make. Det känns så surrealistiskt och jag står här helt maktlös, ensam och förminskad. På grund av hat. Jag är så nervös inför bebisens ankomst och behöver min man. Men ingen verkar förstå det.
I början av förra veckan var jag iväg med en kompis som råkar vara fotograf och hon tog så otroligt fina gravidbilder på mig. Brukar sällan bli nöjd när andra fotograferar men dessa var väldigt fina. Tack evefotografi.se

50 dagar kvar till BF

Dagarna tickar på ordentligt nu. Vi har haft en del barnmorskebesök och läkarbesök, vi har haft parterapi och enskild terapi. Vi har även firat påsk i mammas sommarstuga och nu sitter vi här med 50 dagar till beräknad förlossning. Känns ganska surrealistiskt. Förlossningsväskan är packad och klar. Förlossningsplanen är gjord. Och våra samtal med Aurora mottagning för att minska mina rädslor är avklarade. Men ännu har vi en del kvar att fixa innan den lilla prinsessan kan komma ut. Då tvååringen ändå inte behöver ha en spjälsäng (vi tog bort ena sidan med spjälor för ett tag sedan) så ska lilla mini få den sängen men vi har ännu inte hittat en bra barnsäng till sonen. Antingen är det fel mått eller så är det ekonomin som säger nej. Begagnat är självklart ett alternativ men väldigt ofta hinner någon annan före på en annons eller så kräver dom lite mycket pengar på något så det nästan är billigare nytt. Men en säng ska in i barnens rum och så ska minst en hylla upp på väggen innan mini kan flytta in där. Vi har dock tid då det är tänkt att hon ska ligga i ett babynest någon till några månader i våran stora säng efter förlossningen. Det gjorde lillprinsen med. Mest för att jag bodde ensam i en liten etta och det blev en trygghet för oss båda men det var så smidigt med nattamningen och blöjbyten när vi sov så, jag och lilleman. Därför får den lilla tjejen göra samma sak. så hon även känner doften av sina föräldrar och känner sig trygg.Förutsatt att vi inte luktar illa då. En annan grej som står på listan är gravidfotografering. Detta gjordes inte med sonen förutom alla selfies jag försökte ta på den stora magen. Men denna gång har en väninna erbjudit sig att fota, så länge hon får använda bilderna till sitt portfolio, så egentligen är det jag som hjälper henne med att marknadsföra henne och inte hon som gör mig en tjänst. Sen att jag får ut ett vackert minne är ju en helt annan grej. Det är bara frågan om när denna fotografering ska göras. Nu är det några dagar man hinner en del på innan juni men då mina smärtor har hindrat mig från en hel del detta år har det varit svårt att sätta ett datum. Ska man ta det så snabbt som möjligt i fall att jag får ondare eller ska man vänta tills magen vuxit ännu mer för att få bättre gravidbilder? Det har varit ett dilemma några veckor. Så jag och min man har tagit lite amatör gravidbilder och jag har även tagit en del selfies på magen så den inte blir bortglömd om vi inte hinner med proffsfotograferingen med min väninna.
Denna bild togs på skärtorsdagen, gillar hur ljuset faller och älskar att ha snickarbyc´xor nu som höggravid ser så mysigt ut och är rätt bekvämt med (behöver inte gå och dra upp byxorna som vill halka ner annars)

Hej gamla (o)vän

Min lilla mini i magen växer och växer, är inne i vecka 32 nu. Det känns så overkligt att vi har en till bebis om drygt två månader! Men vi har ju bevis på att den lilla rackaren är där inne och mår bra, trots att jag inte mår bra. In och ut på förlossning och specialmödravård är vi varje vecka. På grund av smärtor, minskade fosterrörelser, blödningar och min rädsla. Känns som att min kropp inte vill ha ett liv i sig men jag tackar och bugar till den som gjort detta möjligt. Några år innan jag blev gravid med min, nu tvååriga, son fick jag beskedet, efter tre missfall på ett halvår att jag inte kan få barn, inte utan extremt mycket hjälp i alla fall. Detta är ca sex-sju år sedan och jag sitter här och väntar mitt andra barn! Jag har fått två mirakel! Känns så galet. Men det ökar rädslan med. Tänk om något händer med mitt lilla hjärta? Jag är för närvarande livrädd för att förlossningen ska gå åt skogen som med prinsen, även om vi båda mår bra idag hade det värsta kunnat hända. Det är vad jag är rädd för nu. När sonen skulle födas såg jag fram emot förlossningen och allt som hörde till. Nu mår jag extremt dåligt varje extra koll vi behöver göra på sjukhuset. Får panik och hyperventilerar så fort vi närmar oss förlossningsavdelningen för dessa kontroller. Jag får hjälp från en barnmorska med min förlossningsrädsla men hon kan inte göra mycket åt min känsla mer än att förklara med fakta att det nästan är omöjligt att jag får en förlossning som ens är det minsta lik den förra. Och rent medicinskt förklara vad som hände sist och varför det då är så orimligt att det kan hända igen. Men min känsla är ändå min känsla och den är helt rimlig efter den traumatiska förlossningen jag hade med min son. Dock kan jag lära mig hantera den rädslan på olika sätt. Just nu får jag bara panik men jag vet att om jag orkar använda alla verktyg jag fått av tre års terapi kan jag känna rädslan utan att bli hysterisk. Men jag orkar knappt något alls nu. Dels på grund av graviditeten men även den ständiga kampen jag har med mina monster. I fredags fick jag träffa en läkare på öppen psykvården. Han skrev ut medicin till mig, då han ansåg att endast terapi inte tar bort min ångest och depression. Så nu som höggravid sätts det in massa gift som ska hålla mig i schack fram till förlossningen. Så jag inte får panikångestattacker eller självmordstankar. Hittills har jag bara mått illa och blivit dåsig av dessa tabletter så låg hela helgen och sov. Förhoppningsvis är det en kort insättningsperiod men det är ändå läskigt att känna sig svimfärdig och kräkas så fort man inte ligger ner och vilar. Jag hoppas verkligen att jag inte heller blir som en robot vilket jag tidigare blivit av medicin mot depression. Någon som bara gör det man ska för att men inte känner något alls. Skrattar vid rätt tillfälle och är artig och medverkande men inte känner något inombords. Jag missar hellre en familjemiddag för att jag mår dåligt än att medverka och inte känna något. Så vi får se hur det blir nu till påsken när vi ska till mammas sommarstuga och träffa massa släktingar. Men klarar jag det kanske jag klarar av större tillställningar fram till sommaren. Vill bara må bättre så fort som möjligt för mina barn skull.

Gro gammalt eller så nytt

Har jag kvar mitt självskadebeteende som jag så länge kämpat för att få bort eller varför jag jag som jag gör? Varför gör jag inget åt den smärtan jag känner? Är jag så beroende av att känna smärta att jag inte vill få bort den? Är jag rädd för vem jag är utan smärtan? Magen blir bättre med Alvedon, värme och TENS-apparat så det upprepas dagligen för att jag inta ska ligga i smärtor konstant. Men känns som att jag gör det ändå, på grund av den andra smärtan. Smärtan som inte försvinner med medicin. Jag tror jag vet hur jag ska få bort den men jag är rädd att det kan uppstå annan smärta då. Att vara ärlig är ju alltid det bästa men att känna att ärligheten ska leda till ännu mer smärta då är det svårt att göra något åt den första smärtan. Trots att jag kan känna impulser till att skada mig skulle jag inte påstå att jag har kvar mitt självskadebeteende kvar men ändå kan jag inte ta tummen ur och göra mig av med smärtan. Varför? Jag tror att det beror på att jag är rädd för hur den nya smärtan ska kännas. Jag är rädd för att känna ny smärta, nu när jag är van med den gamla. Den gamla jag borde göra mig av med. Men just idag har jag hellre den smärtan jag blivit van med än någon ny. Trots att smärtan blivit värre idag så är den ändå av samma frö. Då smärtan ökat under dagen har jag haft svårt att äta. Känns mest som att jag tröstäter varje gång jag för något till munnen och när jag tröstäter så brukar det bli hetsätande som i sin tur leder till mina gamla ätstörningar. Men en liten proteinsmoothie fick jag ner på ca en timme ändå.

Dårhus eller sjukhus

Nu har jag varit sjukskriven några veckor och jag blir tokig. Vad gör man om dagarna när man är näst intill sängliggande? Nu har jag i alla fall påbörjat ett litet projekt som jag egentligen började med redan för två år sedan. Min sons bebisbok. Där det ska stå om graviditeten och hans första år utanför magen. Jag började med att skriva ut lite bilder och skriva in hans namn. Men sen hann jag inte längre än så. Innan allt blev för mycket med trasig rygg och trasig själ. Känner att det nog är dags för att den boken ska bli klar innan jag ska påbörja dotterns bok i sommar.
Boken är tänkt att börja med namn och födelsedatum sen ett stort släktträd. Idag fick liten stanna hemma på grund av feber och hosta. Vi tänkte att vi kunde passa på att handla på dagen egentligen men sen så visade det sig att mannen åkt på en magsjuka. Vilket inte är konstigt då det går magsjuka på förskolan, ibland kan barn bära på smittan utan att själva bli sjuka. Frågan är bara hur vi ska orka och klara detta. Jag som går i konstanta smärtor och några gånger per dygn får så ont att jag bara viker mig skrikande och väldigt ofta kräks av smärtan. Sonen som har ganska hög feber och hostar så fort han rör sig. Och så mannen som ligger utslagen av magsjuka. Tur att vi inte har helt slut på matvaror, då skulle vi behöva gå hungriga idag, det är heller inget annat som vi akut behöver handla. Så vi kan bara ta det lugnt och tillfriskna alla tillsammans, om vi inte går varandra på nerverna innan dagen är över. Djupa andetag och att skjuta iväg känslor och tankar får nog rädda mig och mitt sköra psyke idag. Sen om det betyder en natt med starka känslor och mycket tårar så får det bli så denna veckan.

Punktering

Alla hamnar vi någon gång i livet i en svacka. Men om hela livet har varit en svacka då? Ja jag är lycklig över mina barn. Men sen då? Resten verkar bara vara motgångar. Och jag orkar inte mer, vill inte mer.
I förra veckan var jag inlagd på sjukhuset då jag kommit med extrema buksmärtor till förlossningen då det kunde vara något med bebis. Men ingen läkare hittade något varken med bebis eller med övriga magen. Under veckan fick jag genomgå rätt många undersökningar och träffa mängdvis med läkare. Men var smärtan kommer ifrån är fortfarande oklart. smärtan kommer och går lite i intervaller så när jag mådde okej på sjukhuset fick jag sån otrolig ångest att jag fick ont att andas. Varför skulle jag vara ifrån min son när jag inte ens var sjuk? När det inte finns något fel? Visst har jag ont men den smärtan kan jag lika gärna ha hemma. Den smärtan ska inte få skilja mig från min son, mitt liv. Sonen på två år och min lilla dotter i magen är vad som ärligt talat håller mig vid liv. Speciellt nu, nu när karln och jag bara bråkar och bråkar. Nu när jag inte ens kan gå till skolan på grund av dessa smärtattacker. Sjukskriven igen, hemma hela dagarna i ett hem jag inte orkar ta hand om, knappt bryr mig om, vill inte ta hand om. Nu när jag har svårt att ta hand om mina barn. Jag vill bara fly, fly från denna förbaskade verklighet. Men oftast måste man ju då komma tillbaka, oavsett hur länge jag reser bort till exempel. Då finns det ett sätt att fly på utan att behöva komma tillbaka. Och oavsett hur mycket jag vill det så kan jag inte. Mina barn behöver mig, jag är fast i detta helvete. Jag älskar mina barn mer än ord kan beskriva så det är absolut inte dem jag vill bort från. Bara allt annat. All fysisk och psykisk smärta jag känner dag ut och dag in. Känslan av skuld, skam och värdelöshet. När jag inte kan ta hand om min son, när min man söker nya kontakter som kan saker jag inte kan. När jag troligen måste hoppa av skolan då jag hamnar efter när jag är sjukskriven.

Fräscht fika

Det känns som att jag tränade stenhård och med helt fel teknik igår. Hela kroppen är mör och gör ont att röra mig. Trött som bara den. Inte bara det sätt jag försökt beskriva innan utan även sovtrött med. Det var jag som gick iväg för att vara representant för våran familj under namngivningen igår vilket jag på ett sätt ångrar men tydligen hade den lilla sjuklingen inte varit så snäll är han vakna heller så var nog lika bra. Varför ångrar jag det lite då? Det var väldigt mycket folk där mer än jag trodde och i princip alla utom familjen som bjudit oss och en vän till var helt nya människor för mig. Att hälsa på ett 40 tal personer jag aldrig träffat och vara social och trevlig var både psykiskt och fysiskt ansträngande. Som tur var hade jag någon jag kände och kunde prata med men när hon sen åkte hem lite tidigare än mig och de flesta andra fick jag panik och istället gömde mig bakom den lilla bebisen som vi var där för. Lånade henne lite och satt och gosa och sjöng. När min man sen hämtade mig kändes det som att jag sprungit något hinderlopp eller ett triathlon. Vi tog bilen till pizzerian, då det hade blivit så sent och maten inte skulle serveras förrän läggdags om vi åkt hem och lagat. Snabb sväng till affären för att handla till frukosten. Lilleman har blivit helt frälst i mannagrynsgröt så vi behövde mer havredryck för att kunna koka det till honom i morse. I affären började sonen sjunga lite och jag frågade om han sjöng för mig eller bebisen i magen. Då började han klappa magen och fortsätta sjunga så tolkar det som att han sjöng för sin lillasyster. En rörd mamma hade de båda två då.

Tenta och vab

Borde finnas ett ord som beskriver den trötthet man har när kroppens och sinnets energi är slut men man inte är sov trött. Är så förbaskat trött nu, på just det sättet. Orkar inte göra något, blir knappt glad av något och vill inte göra något. Eller jo jag vill göra massor men varenda nerv, muskel och led säger nej. Till och med organen säger nej. Och då ger jag upp för känner ingen kämpaglöd längre. Tentan i torsdags gick verkligen inte bra. Inget var bra med torsdagen. Bussarna var sena på grund av snön som fallit under natten, datorn funkade inte under tentan, programmet på lånedatorn strulade till det och ville inte hänga med, frågorna var vettiga men ändå inte man skulle citera och referera från böckerna och då min dator inte funka fick jag inte mina e-böcker alltså kunde jag inte göra detta. Efter tentan skynda jag iväg för att fixa en present till ett barn vars namngivningsecermoni vi är bjudna på idag. Men vet inte om vi kommer att kunna gå dit. För sonen fick även en läkartid i torsdags då han inte bara är förkyld utan dunderförkyld och säger att han har ont i näsa, kind och öra. Det visade sig vara en öroninflammation och han får nu medicineras med antibiotika. Och ta med en sjuk tvååring till ett kalas för en sex månaders bebis känns inte helt okej. Mannen stanna då hemma för vab igår då jag inte klarar av tunga lyft eller lyft alls från golvet. Magen är i vägen för att böja mig så pass mycket och ungen min väger över 15 kilon vilket min kropp inte klarar av att böra just nu. Dock så var det ändå jag som tog hand om den sjuka lilla prinsen. För karln visade sig vara väldigt sjuk han med. Feber, nästäppa och utmattad kropp. Och jo mansförkylning är på riktigt inte bara en myt. Förhoppningsvis kan en av oss åka iväg för att närvara under namngivningen idag. Om vi bara kommer överens om vem. Det var mannens vänner från början och kommer ju var fler av hans vänner där men han har inte visat ett intresse utan det har varit jag som kollat presenter, kort, hur an tar sig till lokalen, vad vi ska ha på oss osv. Just nu är jag lika mycket vän med föräldrarna som min karl då jag och mamman kommit varandra nära i och med våra små barn. Mammor har något speciellt band till varandra tror jag. Jag skulle tro att det blir så att sonen får välja vem som stannar hemma. Vi får se vem han klamrar sig fast hos efter lunch när hans trötthet börjar slå till. För då brukar han som sjuk inte släppa taget om en av oss.
Mammas lilla söta sjukling <3

Innan jag blir galen

Att försöka ta sig upp ur sängen och gå till skolan med migrän är näst intill omöjligt. Förra veckan bestämde jag mig att det var omöjligt faktiskt. Det gick verkligen inte, mådde extremt illa på grund av migränen som då lades på, på mitt gravidillamående. Så hamnade i sängen sovande två hela dagar. Det underlättade ju inte att jag som gravid inte får ta min medicin mot migrän så skulle då klara mig på endast tabletter med paracetamol. Tredje dagen tog jag mig ändå upp ur sängen och iväg. Inte till skolan utan till barnmorskan. Är ju ändå viktigt att se till så att bebis mår bra. Det var ett extra insatt besök för att reda ut om kontakter runt i mitt liv börjar ordna sig. Och med kontakter då menas andra vård kontakter och stödinsatser. Inte familj och vänner. Det gick ju bra tror jag. Hon skulle hjälpa mig få tillbaka en psykologkontakt, kanske en kvinna den här gången då jag fast jag älskar mina pojkar här hemma inte är så bekväm kring män. Migränen höll i sig fram till söndag morgon så eter besöket mådde jag heller inte bra. Vilket resulterade till att jag missade ett examinerande litteratur seminarium. Vilket jag hoppas på att få göra om snart. Eller hoppas och hoppas, vore definitivt skönt om det var gjort men börjar tvivla på om jag gjort rätt val nu med studierna. Jag älskar ju yrket som jag utbildar mig inom men vill jag verkligen det? Har hela livet hört hur duktig jag är på att ta hand om andra, speciellt barn. Därför har jag sett det som en självklarhet att arbeta med barn som vuxen. Men nu vet jag inte alls. När jag försöker blicka in i framtiden ser jag inte mig själv på ett fritidshem. Kanske mer på något kontor eller i en reception. Men inom vad och hur byter jag mitt i nu? Inte precis som att jag kommer kunna jobba särskild länge innan bebisen kommer och då kanske det bara är att stå ut med skolan fram till dess? Men mår så psykiskt dåligt av att göra något jag inte riktigt vet om jag vill till hundra procent. Känns som att jag slösar energi på helt fel saker. Vill istället lägga energin på att bli tillräckligt pigg och glad så jag kan ta hand om mina barn. Sonen som jag anser har för lång tid på förskolan och lilltjejen i magen som skulle må bättre av att jag varva ner och tog det lugnt. Inte bara fysiskt då utan psykiskt. Hjärnan går på högvarv konstant och jag är stressad över allt i livet just nu.

Bowling

Nu får jag bara vänta på resultaten. Gjorde en ultraljudsundersökning på gallblåsa och lever idag. Detta på grund av att jag kom in till akuten med en gallstensattack för några veckor sedan. Tyckte det var skönt att få det gjort men nervositeten inför resultaten ger mig magsmärtor redan nu. I fredags blev min prins två år så vi hade kalas i lördags vilket betydde. presenter och fika två dagar i rad. Även att mamman här baka och städa en del. det tog på krafterna kan jag säga. Även att ha massa folk över som fira lillfisen tröttade ut mig, gillar inte alls att vara bland folk.Men vad liten blev bortskämd, det var väldigt många paket och han älskade all stå i centrum.
Trots att jag var helt slut i både kropp och sinne satte vi oss i bilen och åkte iväg på bowling efter kalaset. Lilleman blev passad av sin mormor.

Sjuk eller bara gravidkrämpor?

Efter att ha legat och kräks en hel del igår kväll och i natt blev det en heldag inne för mig. Vet inte om det är någon kräksjuka på gång eller om mitt gravidillamående blivit värre igen. Så tog det säkra före det osäkra när jag stanna hemma. Undantag från när hunden behöves rastas.Städ till den mån jag orkade så egentligen bara lite plock då kroppen var helt tömd på energi. Trots detta ställde jag mig för att laga mat till mina herrar när det väl var dags. Idag fick det än en gång bli något enkelt. Spenatsoppa med rostade kikärtor. Snabbt, mättande och näringsrikt.
Under tiden som jag lagade mat skar jag upp lite färsk mango till familjen för att små äta och ha lite lugn tid tillsammans. Brukar bli så stojigt om vi inte sysselsätter liten i köket kring matlagning. efter middag blir det också mycket liv så då brukar vi lägga energin på att städa och diska tillsammans. Innan det blir välling och läggdags för sonen. Han älskar den stunden han får hjälpa till att torka bordet och plocka undan. Resten av veckan kommer inte bli lika lugn så var väl lite tur i oturen att jag var sjuk i natt. Imorgon ska det handlas, på torsdag blir det en examination och sedan tårtbak, fredag fyller lillprinsen år så blir till stan med honom för att möta hans mormor som ska passa honom medan jag har skola. Hon kommer med tåget sent på torsdag kväll. Sen har jag fått en tid till sjukgymnasten för att få koll på min foglossning. Innan vi kan ta oss hem för att fira min prins. Ja och sen på lördag är det kalas för honom. Söndag blir väl mest städ och tvätt så ingen vila alls denna vecka. Men det bästa med att hålla igång är att jag inte känner av tröttheten och illamåendet lika mycket då.

Behöver han mer?

Igår jobbade mannen förmiddag så det var jag och prinsen hemma. Klart att lillfisen då även inte bara vakna vid fem, han vägra äta och sprang bara runt och skrek med tårarna rinnande över kinderna. Jag fick inte trösta honom på flera timmar. Vid 10 tiden funkade äntligen något som tröst. Film. Rätt film fick honom så lugn att han fick i sig en väldigt sen frukost. Sen var det full fart igen men med med skratt istället för gråt. Då tog han hand om sin docka och laga mat till mig. Han är väldigt huslig av sig. Favorit sysslan är att dammsuga. Hoppas han inte ärvt min städmani bara.
Den här underbara lilla prinsen blir två på fredag och vi får frågor om vad han önskar sig. Vadå önskar sig? Han kan inte riktigt prata därför inte säga vad han vill ha. Men många gissar utifrån bilder som denna att han vill ha ett leksakskök. Behöver han verkligen det? Han älskar sin kartongspis, varför göra det mer avancerat? Ser han fyndiga, snabba, lågbudget lösningar kanske han kan använda sin fantasi senare. Att han kan se att lite "skräp" kan vara något dyrbart. Eller behöver han bli bortskämd med alla fancy köpegrejer och märkes saker? Nja vi har mest sagt vad han verkligen behöver, som nya strumpor, byxor, någon sagobok för språkstimulering osv

Svårigheter med jonglering

Igår var vi hos barnmorskan igen och det hon ville prata om var min rädsla och ångest inför förlossningen. eller vad rädslan egentligen är och vad mina mardrömmar som förvärrar rädslan handlar om. Att sitta och gråta i 30 minuter leder ju inte till något givande samtal. Men resulterade till att hon ska skicka en remiss till Auroamottagningen för att bearbeta detta innan det är förlossningsdags. Innan min son föddes hade jag inga rädslor alls men på grund av att hans förlossning inte gick bra. Det slutade ju såklart bra då vi båda är friska och glada nu. Men den paniken och rädslan jag hade då har gett mig djupa ärr. Som nu dyker upp dag som natt så fort jag inte har annat att tänka på och då även i mina drömmar. Vilket leder till rädsla för kommande förlossning. Vi fick även en extra insatt tid just för att vi inte hann med allt denna gång, vilket jag tycker var väldigt bra. De tillfällen jag inte tänker på rädslan är oftast när jag är i skolan då det tar upp mycket mer tankekraft än att sitta i lekrummet och leka med sonen.Vi har en hel del grupparbeten nu vilket från början kändes bra. Men vid förra arbetet där jag suttit flertal timmar för att hitta information och sedan dubbla för att formulera mig i den gemensamma texten, ville gruppen ta bort alla mina bitar. För att det var för djupgående information eller enligt dem dåliga källor. Vid seminariet som var examinationen för det arbetet tog alla andra grupper upp den informationen min grupp strukit. Vilket dem fick beröm för. Alltså skulle vi haft med detta. Fick även veta att min grupp gjorde kommande uppgift utan mig under tiden jag var hos barnmorskan. För att dem ville arbeta in lunchen så de får ledigt när vi har schemalagd tid för denna uppgift. Var något de bara slängde ur sig precis innan seminariet. Jag tog självklart upp att jag tyckte detta var dålig stil och att de åtminstone kunde ha meddelat mig att dem tänkt göra detta. Men de tyckte att det var mitt fel för att jag var hos barnmorskan och inte is kolan på våran håltimme. Så skolan tar upp mycket energi vilket inte gör det lättare hemma heller. Lillfisen hostar om nätterna men är galet pigg om dagarna. Hostan gör dock att han sover oroligt och blir ledsen. Så jag har några nätter nu legat bredvid hans säng för att trösta honom. Han vill gärna hålla mig i handen när han ska somna om på nätterna, vilket är super mysigt. problemet är att han har ett järngrepp så kommer inte loss när han väl somnat. Är lite som att hans har låst sig i det greppet.
Idag var det däremot dags för prinsen att gå till tandläkaren. Och det gick ju super bra under samtalet men när han skulle visa upp tänderna så hon kunde räkna dem protesterade han hejvilt. Tur i oturen skrek han med vid öppen mun så det gick att se in ändå trots att huvudet åkte fram och tillbaka för att ta sig ur det grepp om kinden som behövdes. Då frågan om tandläkarskräck i övriga familjen dök upp under samtalet var jag ju tvungen att erkänna min rädsla för tandläkaren. Så när vi gick där ifrån hade jag helt plötsligt en bokad tid med en tandläkare som tar god hänsyn till ens rädsla. Jag har nog inte haft en bokad tid sen jag var 19 år och det var gratis och mamma kunde vara med mig. Har behövt vara på två akuttider ensam som vuxen dock och det vill jag inte vara med om igen så är nog bra med en tid nu för att få en översikt över mina tandproblem.

Lilla hjärtat mitt

Det sägs att man mår mer illa under graviditeten om man har en liten flicka i magen. Det kanske stämmer. Eller för mitt fall stämmer det. Igår var vi på rutin ultraljud, det som vanligtvis erbjuds till alla gravida krig mitten av graviditeten, för att kolla bebis storlek och moderkakans läge. Vissa lägen kan vara sämre än andra tydligen. I mitt fall hade det varit sämre om moderkakan satt i framvägg för då hade den kunnat växa in i det snitt som gjordes under sonens födsel. Men nu låg moderkakan i bakvägg vilket är bra för mig och bebisen. Vi gjorde ett ultraljud tidigare med runt vecka 15-16 så vi hade redan fått ett datum för beräknad förlossning som man annars får vid detta. Så nu mättes bebisen mest för att se om den växt i en bra takt med tanke på vilken vecka vi är i. Allt såg riktigt bra ut och det gick bra att mäta osv trots att det var ett herrans liv i magen under tiden. I slutet av ultraljudet fick vi även chansen att se vilket kön våran bebis har. Det visade sig vara en liten flicka, vilket kan förklara varför jag mår så fruktansvärt illa hela tiden. För oss har inte könet någon större betydelse egentligen men då det troligen förklarar mitt tillstånd är det lite häftigt att skrönor kan vara sanna. Sen är det roligt att kunna bolla lite tankar kring namn på ett annat sätt än om man inte vet. Om man inte vill ha ett könsneutralt namn vilket också kan vara väldigt fint. Några sådana namn finns ju med när vi pratar om vad barnet ska heta.

Dagar när det behövs enkelhet

Det är en enorm omställning att gå från sängliggande till att sitta i skolan. Det märks både psykiskt och fysiskt. Trots att jag större delen av tiden sitter stilla och låter kroppen slappna av känner jag hur det värker i musklerna. Det gör ont att gå och vissa sittställningar men nu ligger jag i sängen som min kropp blivit van med de senaste månaderna så hoppas att smärtan går över. Den smärtan jag vet kommer gå över är den dunkande värken i huvudet. Det går oftast över efter en natts sömn. För de flesta. Även fast skolan tröttade ut mig totalt så var bussresan hem värre. Efter fem minuter känner jag hur illamåendet väller över allt annat. Tio minuter efter det måste jag springa av bussen för att kräkas. Hade letat som en galning i både väska och jacka efter en påse att spy i men då jag inte hitta någon fick det bli på gatan så fort jag kunde komma av bussen. Som tur var satt min man fortfarande i bilen bara några stationer ifrån mig, så han kom som min hjälte med spypåse och skjuts resten av vägen hem. Skakig, sliten och illaluktande tog jag mig upp i lägenheten och insåg att det var min tur att laga mat. Tur att man kan göra det enkelt för sig då.
Varma mackor i ugn går hem hos hela familjen och är så smidigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0